Västerbotten är i sorg. Flygolyckan i Umeå med nio omkomna, två kvinnor och sju män, har berört ett helt rike. Under en sommar som skulle gett vila och respit från vardagens måsten har nära, kära, vänner, kolleger och andra till de fallskärmshopparna och piloten tvingats möta en ny, drabbande vardag. Det som inte skulle kunna hända, hände.
Från statsministern, statschefen, talmannen och från andra håll inom det offentliga har värmande och stöttande ord markerat stundens allvar.
Nu återstår alla minnen – och alla såriga frågor. Klart är att fallskärmshoppning och flygning knappast är slentrianmässiga verksamheter. Säkerhet och fasta rutiner för felsökning är standard. Endast på grund av tydliga regler går det att ägna sig åt dessa två verksamheter samtidigt. Onödiga risker hör inte hemma i samband med fallskärmshopp och flygturer. Vad som än har hänt tillhör ovanligheterna och måste noggrant klargöras.
Haverikommissionens arbete kommer att ta tid och måste tillåtas göra det. Arbetet försvåras av att den aktuella flygplansmodellen saknar den så kallade svarta lådan, en omborddator som registrerar viktiga händelser under flygningen. Analysen måste därför göras med de medel och processer som finns tillhanda, även möjligen andra slags registrerande minnesenheter som kan ha funnits ombord.
För de anhöriga är de svar som går att finna en viktig del i sorgebearbetningen. Samtidigt lämnar en teknisk redovisning endast en viss typ av svar. Frågan ”varför” är betydligt bredare och djupare än endast varför flygfartyget fallerat.
Även för fallskärmsvärlden är svaren mycket viktiga då flygplansmodellen är flitigt använd av hoppklubbar världen över.
Samtidigt väcker finska tidningen Hufvudstadsbladet en viktig fråga då den rapporterar att australiensiska flygmyndigheter utfärdat nya direktiv för flygplanstypen under förra året. Den indisk-ägda flygplanstillverkaren som är lokaliserad utanför Melbourne i Australien hade enligt uppgift upptäckt att en ny metod som använts för att tillverka fästena för vingstöd mot flygplanskroppen, de så kallade strävorna, kunde drabbas av metalltrötthet.
Trots att flera flygmyndigheter noterat problemet, bland annat i Nya Zeeland, USA och även EU:s flygmyndighet Easa, har den europeiska myndigheten inte utfärdat egna bestämmelser. Detta måste Haverikommissionen beröra i sin granskning. Att känna till allvarliga risker men inte agera på dem är svårförståeligt.
Mitt under den ekande sorgen har Västerbotten visat sig från sin starkaste sida. Civilsamhället och offentliga verksamheter, lokala, regionala och statliga, har snabbt mobiliserat och agerat förtroendeingivande – detta därtill mitt under rådande högsemester.
Polis, räddningstjänst, Svenska Kyrkan, arbetsplatser föreningar och privatpersoner har alla genom sina insatser bidragit till att hedra de förolyckade och så gott det går gett tröst och stöd till de anhöriga.
I stunder av kris visar samhällsvävnaden att den håller även för de mest allvarliga påfrestningar. Medmänsklighet, värme och förståelse är sorgens medikament. I Västerbotten bidar ljuset inte sin tid på att träda in efter mörkret.
Csaba Bene Perlenberg