De senaste 15 åren har våra regeringar fört en finanspolitik som inte leder till att överskottsmålet nås. Foto: Henrik Montgomery/TT
Regeringen förhandlar om vårbudgeten.
Risken är stor att finansminister Magdalena Andersson (S) underskattar statens utgifter.
Statsminister Stefan Löfven (S) har trevat, käbblat och tjollrat sig igenom den politiska hösten. Ändå kan han se fram emot vårbudgeten med viss tillförsikt. Allianspartierna är inte mogna att fälla regeringen. Miljöpartiet lär inte lämna den. Debatten om ingångslönerna gav Socialdemokraterna en välkommen höger-vänster-konflikt, försvaret av den svenska modellen ett uns av riktning.
”Sprickan i regeringen flyttas fram till valrörelsen 2018. En valrörelse som ändå slutar med regeringens avgång om inte S och MP lyckas vända väljarvinden radikalt”, sammanfattar Tomas Ramberg, Ekots inrikespolitiska kommentator ( SR 9/3 2016).
Frågan är hur mycket skada Magdalena Andersson hinner göra innan dess.
Den statliga granskningsmyndigheten Riksrevisionens rapporter är ofta avslöjande läsning. I sin aktuella granskning ” Transparensen i budgetpropositionen för 2016– Tilllämpningen av det finansiella ramverket” riktar Riksrevisionen hård kritik mot de senaste regeringarnas budgetarbete. Under 2000-talet har våra folkvalda fört en finanspolitik som inte leder till att överskottsmålet nås, ett mål som i praktiken är överspelat.
Finanspolitikens inriktning har varit expansiv 12 av 15 gånger sedan 2002. Under den senaste tioårsperioden har den offentliga sektorns sparande uppgått till 0,2 procent av BNP, långt under överskottsmålet om en procent per konjunkturcykel.
Det är ett slappt förhållningsätt till det finansiella ramverket, som Magdalena Anderssoni förra valrörelsen försökte göra till sitt signum.
Överskottsmålet skulle vara statens reserver för år med dåliga skördar. Sverige klarade sig igenom skuldkrisen bättre än andra europeiska länder. Nu tar regeringen de starka tillväxttalen som intäkt för att finanserna även fixar den pågående flyktingkrisen. Det finns dock anledning att höja ett varningens finger, även om tillväxten är oväntat stark.
Som Riksrevisionen konstaterar är det inte bara uppföljningen av överskottsmålet som har brustit. Risken finns att regeringen glädjekalkylerar migrationens inverkan på BNP. Sett till hela befolkningen är sysselsättningsnivån 35 procent för dem med enbart grundskolenivå. Omkring 40 procent av höstens flyktingar beräknas vara lågutbildade.
Ändå utgår de finanspolitiska beräkningarna från att de nyanlända har samma utbildningsnivå, och når samma sysselsättningsgrad, som flyktingarna 2011–2013.
Enligt SCB växer gruppen utomeuropeiska invandrare mellan 25 och 64 år med 250 000 personer fram till 2019. Saknar fyra av tio utbildning högre än grundskola motsvarar det cirka 100 000.
Enkelt uttryckt: Om regeringen överskattar nyanländas förmåga att komma i sysselsättning kan BNP-prognoserna, som all finanspolitik utgår från, inte dra samma nytta av att de offentliga utgifterna växer långsammare än inkomsterna. Då minskar möjligheten att nå överskottsmålet ytterligare.
Lars Kriss
