Invånarna är kommunernas största kassako. Räkna med mer mjölkning framöver.
Den svenska kommun- och landstingssektorn går bra.
Men kommer att gå sämre framöver.
Samtidigt är relationen mellan stat och lokala nivåer på väg att bli ansträngd när lokal- och regionalpolitikers ekonomiska handlingsutrymme blir alltmer pressat under de kommande åren.
Det är kontentan av en omfattande analys, en nykter framtidsspaning, som organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) avslutade 2018 med.
SKL konstaterar ett gap mellan kostnader och intäkter motsvarande 43 miljarder kronor fram till 2022 om dagens välfärd ska upprätthållas med oförändrad personaltäthet. Detta under en fyraårsperiod, med start 2018, när regionerna och landstingen har investeringsplaner på 166 miljarder.
Det måste till effektiviseringsåtgärder, skattehöjningar, nya intäktskällor och prioriteringar, eller en blandning av allt, för att kunna hantera de kostnadsökningar som följer med en förändrad demografi.
Det är helt enkelt dags att redan nu vara förberedd på sämre ekonomiska tider. Detta i ett läge då en kollektiv andhämtning kan skönjas inför en förväntad global konjunkturnedgång.
Båda skeendena, Sveriges grånande demografiska utveckling, och en minskning av tillväxten och efterfrågan och givetvis då även exporten, kommer att ha omfattande konsekvenser för den offentliga sektorn. Inte minst de kommande årens lavinartade ökning av svenskar i behov av vård och äldreomsorg har varit fruktad i decennier.
Olika regioner står olika väl rustade inför prövningarna. Ett sätt att skilja agnarna från vetet är att se på den finansiella utsattheten utifrån den exponering som uppstår tack vare belåningsgraden.
Enligt SKL har Västerbottens läns landsting störst positivt finansnetto med i genomsnitt 640 kronor per invånare under perioden 2015 till 2017. Att jämföra med Stockholm som uppvisar minus 387 kronor per invånare. Stockholms län tyngs dock ned av stora investeringskostnader för kollektivtrafik.
Västerbottens styrkeposition kan tolkas på två olika vis: Att vara belånad upp över taknocken är aldrig att föredra. Samtidigt tyder stora investeringar på framtidsplanering och hög ambitionsnivå.
Den kommunala och regionala offentliga sektorns ökande behov av kostnadstäckning föranleder SKL att skissa på möjliga, nya intäktskällor.
Målet är att öka sektorns planeringshorisont. Att endast dra åt svångremmen bedöms inte vara en hållbar utvecklingsväg framåt.
Dels väcks frågan om kommuner framöver endast ska ha en skattebas. Medan kommunerna förvisso får tillgodogöra sig den årliga ökningen av fastighetsavgiften sedan 2008 fortsätter avgiften att huvudsakligen vara en statlig inkomstkälla. I de flesta andra länder är det en kommunal kassako.
SKL pekar på att fastighetsinkomsten för det offentliga är en mindre offentlig intäktskälla i Sverige än i andra länder och öppnar för en kommunal nyordning.
SKL väcker även frågan om en naturresursskatt, likt den i Norge. Där får kommunerna med vattenkraft även ta del av en avgift från kraftstationerna som indexhöjs vart femte år. Dessutom får ”kraftkommunerna” köpa el till självkostnadspris, som det står dem fritt att antingen själva använda eller sälja fritt på marknaden.
Framtiden är ännu inte skriven. Men räkna med ökade rop från kommunsektorn om ökad beskattningsrätt på sin främsta tillgång – sina invånare.
Csaba Bene Perlenberg