FOTO: ANDREAS APELL/SCANPIX
Välutbildad arbetskraft med dator i knät, kaffe i handen och framgång i huvudet. Bilden av den moderna ekonomin med hög produktivitet, och stort utrymme för individuell kreativitet, dominerar vårt offentliga samtal.
Kreativa näringar har avgörande betydelse för svensk ekonomi. Enbart modebranschen sysselsätter drygt 50 000 personer och omsätter 206 miljarder kronor – varav 83 miljarder på den inhemska marknaden.
Den kreativa ekonomin lär fortsätta växa. Men tillväxten är inte möjlig utan en välmående basindustri. Olika näringar är sammanflätade med varandra. Industrins betydelse för konsumtionen ska inte underskattas.
Sverige förblir en industrination. Drygt en miljon svenskar – 400 000 arbetare och 600 000 tjänstemän – är beroende av den industriella, eller industrinära, sektorn för sin personliga försörjning.
När Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, tidigare i veckan arrangerade seminariet ”Svensk arbetsmarknad i en orolig tid” fanns anledning att känna oro för basindustrin. Dels framstod arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) som förhållandevis svarslös, dels sveper ännu en varselvåg över Sverige.
Konjunkturläget ska inte svartmålas. När finanskrisen slog till med full kraft hösten 2008 varslades 20 000 personer i månaden. 2012 varslades 67 000, med en topp på omkring 10 000 i november. Därutöver bör man komma ihåg att bara två av tio varslade blir arbetslösa.
Å andra sidan finns inget som talar för en ljusning under 2013. Basindustrin i tunga industrilän som Västmanland, Gävleborg och Sörmland är pressad av sjunkande exportsiffror. Osäkerheten blev tydlig när industrikoncernen Holmens vd Magnus Hall kommenterade läget med att utvecklingen ”far lite sidleds framåt”.
Varslen slår mot hela Sverige. Och frågan är hur mycket politiken kan, eller vill, påverka. Alldeles för många arbetslösa i särskilt utsatta grupper var inte ens i närheten av arbetsmarknaden under återhämtningen 2011 och i början av 2012.
För att hjälpa arbetsmarknadens mest sårbara individer föreslog Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör Clas Olsson en akademisk utbildning med inriktning mot arbetsförmedling. Tanken är inte fel, men kan uppfattas som ett försök att skjuta ifrån sig eget ansvar.
Färre än hälften av företagen rekryterar via Arbetsförmedlingen. Varje arbetsförmedlare förmedlar i snitt tio jobb per år. I rådande konjunkturläge är siffran alldeles för låg – och visar på behovet av fler aktörer i själva matchningsprocessen.
Lars Kriss
