FOTO: Robert Henriksson/SVD/TT
Stefan Löfven har i en intervju med SVT förklarat att det inte längre går att definiera vad som är höger och vänster i politiken. Däremot har Socialdemokraterna en bestämd uppfattning om hur reglerna kring statsbudgeten bör tolkas.
I veckan är det dags för nästa rond i höstens mest uppslitande politiska konflikt, då den rödgröna oppositionen med stöd av Sverigedemokraterna gör ännu ett försök att stoppa regeringens sänkning av den statliga skatten. Men vad striden verkligen handlar om är principen att budgeten ska antas som en helhet.
Socialdemokraterna menar att budgeten mycket väl kan delas upp om resultatet blir starkare statsfinanser. Som ekonomiprofessorn Lars Calmfors konstaterade i Dagens Nyheter (2013-11-27) finns det argument för den tolkningen – budgetprocessens utformning kan ses som ett instrument för att undvika stora underskott i statens finanser. Samtidigt finns det också stöd för regeringens uppfattning att budgetreglerna handlar om att skapa förutsättningar för handlingskraftigare regeringar, och att det därför inte spelar någon roll om uppstyckningen syftar till att förbättra budgetsaldot.
Problemet är i första hand, som Lars Calmfors konstaterar, att tolkningen av budgetreglerna blivit en politisk stridsfråga. Reglerna tillkom i en tid då de svenska statsfinanserna spelade i ”spaghettiligan”, för att använda nationalekonomen Klas Eklunds uttryck, och det fanns ett ständigt tryck uppåt på utgifterna. I stället för att som i dag först fastställa en ram som utgifterna måste hålla sig inom, handlade budgetprocessen då om att summera önskningar.
Att den nya budgetprocessen antogs i spåren av den statsfinansiella krisen i början av 1990-talet, och att det rått bred uppslutning kring den, är en viktig anledning till dagens stabila statsfinanser. Därför är det bekymmersamt att Socialdemokraterna väljer att använda budgetreglerna som ett sätt att vinna kortsiktiga politiska poänger. Argumentet att det skulle handla om omsorg om statsfinanserna framstår dessutom som tämligen ihåligt givet de marginella skillnaderna mellan budgetförslagen.
Risken är att budgetbråket öppnar för en framtid där oppositionen – oavsett färg – kommer att göra allt för att plocka sönder regeringens budget och vi får se en gradvis återgång till tiden innan dagens budgetprocess.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att alliansregeringen delvis har sig själv att skylla. Sedan 2010 har man regerat i minoritet, men kategoriskt stängt dörrar, även när det initialt fanns möjligheter att söka samarbete med Miljöpartiet på fler områden än migrationspolitiken.
Budgetreglerna var tänkta att underlätta för minoritetsregeringar – som varit regel snarare än undantag i svensk politik. Men det var aldrig meningen att de skulle vara en ursäkt för att strunta i riksdagsmajoriteten.
Svend Dahl
