FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT
Det är sällan allt blir som man tänkt sig. Friskolereformen – som den borgerliga regeringen med Carl Bildt (M) som statsminister införde 1992 – hade som mål att öka mångfalden genom att stärka konkurrensen i det svenska skolväsendet. Med drygt 20 år i backspegeln är det lätt att konstatera att mångfalden ökade, men att det hade ett pris, ett pris som allt fler riksdagspartier inte längre är beredda att betala.
Vad det primärt handlar om är synen på kvalitet, långsiktighet och vinster. Kvalitet är svår att mäta men ser man till den stora internationella Pisaundersökningen ger den bilden av en svensk skola i fritt kunskapsfall. Om det är rättsligt möjligt att ställa krav på ett mer varaktigt ägande inom friskolesektorn, och andra offentligt finansierade välfärdstjänster, ska nu utredas inom ramen för Ägarprövningsutredningen. Flera riksdagspartier vill i olika tonlägen begränsa vinsterna, ställa krav på återinvestering i verksamheten eller helt enkelt införa ett vinstförbud.
Om man utgår ifrån att friskolorna kommit för att stanna, vilket man nog får göra, så är det en mycket knepig ekvation som ska lösas: hur ska ägarnas intressen kunna tillgodoses samtidigt som skattebetalarna inte ska behöva känna att deras pengar hamnar i storföretagens bankvalv och direktörernas fickor. Om ingenting görs är risken uppenbar att människors vilja att betala skatt kommer att påverkas i negativ riktning.
Inom vissa kretsar är det väldigt populärt att peka ut de privata ägarnas agerande som roten till allt ont. Sant är att långtifrån alla skött sig exemplariskt, hela friskolesektorn började ifrågasättas när Sveriges näst största friskoleföretag, det riskkapitalägda JB Education, gick i konkurs. Sant är också att de så kallade räntesnurrorna snurrat fort både här och där. Så nog behövs det tydligare regler för vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Men sant är också att många av friskolorna och andra företag i välfärdssektorn lever långt från både riskkapitalister och räntesnurror.
Det är som bekant valår i år. Vinsterna och övriga spelregler i välfärden är en fråga som engagerar. Partierna formerar och profilerar sig. De senaste åren har visat att det är en marknad som behöver regleras. Därför är det bra att finansmarknadsminister Peter Norman (M) vill utreda långsiktigheten i den svenska välfärden, därför är det också bra att LO gett sig in i debatten kring vinster (även om det knappast är arbetsmarknadens parter som ska förhandla om villkoren för välfärdsföretag, det är en politisk fråga). De brister som finns i kvalitet och långsiktighet inom välfärdssektorn måste naturligtvis rättas till.