FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT
Göran Hägglund.
FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT
Göran Hägglund.
För en tid sedan frågade analys- och konsultföretaget Novus 1 000 slumpmässigt utvalda personer mellan 18 och 79 år: vilken är den viktigaste politiska frågan. Det var inte sysselsättningen/arbetslösheten, det var heller inte skolan/utbildningen eller äldreomsorgen, miljön/klimatet, socialförsäkringarna eller landets ekonomi – det var sjukvården.
Men samtidigt som svensken i gemen tycker att det är viktigt med en väl fungerande sjukvård blir vårdplatserna färre och färre, drygt 2 400 har försvunnit på tio år. Sverige har därmed minskat vårdplatserna mer än något annat OECD-land. Bland OECD-länderna ligger snittet på 4,9 vårdplatser per tusen invånare, Sverige har 2,7. Det är en utveckling som inte bara kan förklaras – eller bortförklaras – med att den medicinska utvecklingen går framåt, att allt färre krämpor och sjukdomar kräver sjukhusvård. Vad det främst handlar om är pengar, eller rättare sagt bristen på pengar. Många sjukvårdspolitiker kräver att vårdpersonalen ska springa ännu lite snabbare framför att höja landstingsskatten. För man får i sammanhanget inte glömma att vi har en landstingsstyrd vård i Sverige och att det är deras ansvar att pengarna räcker och att vården fungerar.
Sett ur det perspektivet är socialminister Göran Hägglunds (KD) utspel på partiets stämma, för någon vecka sedan, om att staten ska ta ett större ansvar för sjukvården, alls inte ointressant. I tider som dessa när larmrapporterna avlöser varandra: om landsting som inte klarar av att uppfylla vårdgarantin, om stora problem med överbeläggningar, företrädesvis i storstäderna, och betydligt värre, om platsbrist som leder till dödsfall, hade det varit dumt att rakt av avfärda Hägglunds funderingar. För det är som han säger, det finns oförsvarliga skillnader i vårdens kvalitet mellan olika landsändar. Vad han vill ha en förutsättningslös utredning om huvudmannaskapet av sjukvården, en genomgång av arbetsfördelningen mellan kommuner, landsting och stat.
Därmed inte sagt att det är staten som ska driva landets alla vårdcentraler och sjukhus, risken hade då varit att redan resursstarka delar av Sverige gynnats på bekostnad av svagare regioner och ren glesbygd. Men samtidigt, i tider som dessa, när sjukvårdskostnaderna växer 20 procent snabbare än BNP på grund av den åldrande befolkningen, så behövs det en förutsättningslös diskussion om den framtida sjukvårdens finansiering. Vad det i grund och botten handlar om är att hitta ett system där man får ut så mycket som möjligt av varje krona som satsas i välfärden, att höja kvaliteten och samtidigt effektivisera.