I Sorsele fylldes ett helt fotbollslag av unga ensamkommande. Nu ekar det tomt, ett starkt kvitto på att svensk integration fungerar.
Gräsplanen får klara sig utan stryk.
I varje fall när det gäller benen och fötterna som fann sin väg till Sorsele IF i spåren av flyktingtillströmningen. Där bildade ensamkommande ett fotbollslag. Nu har killarna blivit äldre, gått i skola, lärt sig svenska och gjort något av det mest svenska som finns att göra i glesbygden: De lämnade den för att söka sin lyckas framtid i större orter och städer.
Det visar sig nämligen, som SVT Nyheter Västerbotten så förtjänstfullt visat i sitt dokument ”De flydde till Sorsele – nu flyttar de därifrån” (8/5 2019), att integrationen lyckats alldeles utmärkt. Samma mönster som kan skönjas bland inhemska ungdomar gäller även de som fann sin väg till Sverige.
Det har visat sig att samma glesbygdsproblematik som präglar vardagen för de infödda Sorseleborna också påverkar de nya Sorselebornas förutsättningar att stanna kvar.
Avsaknaden av ett gymnasium har fått ensamkommande att söka sig bort från kommunen. Dåliga möjligheter till pendling till Umeå, Skellefteå och Lycksele har gjort att den guldgruvan som humankapitalet utgjort har sökt sig annorstädes tillsammans med de välkomna statliga injektionerna i den kommunala ekonomin.
Att flyktingboenden stängs är endast av godo. Människor ska ta sig vidare till mer permanenta lösningar. På samma sätt är det givetvis kännbart för små orter när de statliga bidragen för etablering sinar. Men avmattningen är ett sundhetstecken. Steg för steg ska självförsörjningen bli ett faktum. Problemet är att detta inte sker i exempelvis Sorsele.
De fördelar som landshövding Magdalena Andersson lyfter fram i länsstyrelsens integrationsplan för 2019 till 2022 verkar inte vara helt med facit överensstämmande: ”Här finns ett mindre sammanhang, en trygghet, ett välkomnande och en närhet mellan människor som kan lägga grunden till en god etablering.”
Må så vara. Men att ge möjligheter att stanna ska inte bli ett förväntansfullt ankare. Människor har inte flytt för sina liv från andra länder, eller sökt sig en bättre morgondag i Sverige genom utbildning och jobb för att rädda den svenska lands- och glesbygden.
Inte heller kan asylrätten villkoras utifrån förväntningen att invandrare ska vara demografiska statister eller vitaliseringsinjektioner i avfolkningsbygder.
De fantastiska och solidariska insatser som det svenska civilsamhället gjort genom att bilda exempelvis fotbollslag var heller aldrig menat att vara för evigt.
Asylinvandrare är inte till för Sveriges behov. De senaste årens stora invandring har inte handlat om arbetskraftsinvandring. Egenvärdet återfinns i stället i människovärdet, och en liberal grundsyn på att människor har rätt att leva och söka nya vägar för sitt liv och leverne, var och en efter egen förmåga.
Att stärka ben på en fotbollsplan är också att ge dem verktyg och kondition att springa vidare och göra mål i andra situationer. Det är på gräsplanen som livsplanen möjliggjorts.
En tom fotbollsplan kan faktiskt vara en stor succé, trots allt.
Var inte besvikna över tomma fotbollsplaner. Sorseleborna kan med rätta känna sig stolta.
Csaba Bene Perlenberg