FOTO: KERSTIN KARLSSON/SCANPIX
Att strejka är utan tvivel en grannlaga uppgift. För å ena sidan måste det märkas att du gör det, att du är behövd, att du utför en för samhället viktig uppgift, men å andra sidan får det inte märkas för mycket heller. Om tredje part – det vill säga allmänheten – drabbas i alltför stor utsträckning riskerar de strejkande att tappa deras stöd.
Kommunals bussförare strejkar. Det har hundratusentals pendlare i Stockholmsområdet, i Södertälje, Umeå, Norrköping, Strängnäs, Halmstad och Västerås/Hallstahammar knappast kunnat undgå att lägga märke till. Strejken märks, ja, men den får samtidigt inte märkas för mycket.
Enligt fackförbundet Kommunal är cirka 1 400 av deras medlemmar uttagna i strejk: bussförare, spårvagnsförare och service- och verkstadspersonal. Om strejken fortgår kommer den att utökas under natten till lördag och då kommer ytterligare 1 400 medlemmar att tas ut i strejk.
Vissa strejkar för kronor och ören, andra gör det för viktiga principer. Busschaufförerna gör det sistnämnda. Arbetsmarknaden har förändrats otroligt mycket på kort tid, de lagar och förordningar som styr arbetslivets vett och etikett har inte hängt med i alla delar. Bussförarna strejkar för att slippa bli betraktade som nyanställda varje gång en ny operatör vinner en upphandling, för grundtrygghet på arbetsmarknaden.
Tänk dig följande scenario: Du jobbar som busschaufför hos företaget A, när deras avtal för stadstrafiken går ut vinner företaget B upphandlingen. Hastigt och mindre lustigt kan du bli tvungen att söka ditt gamla arbete på nytt, och om du får det acceptera det till sämre villkor. Har du fått en arbetsskada, efter 15 år bakom ratten, minskar naturligtvis dina chanser att få behålla jobbet. Bussarbetsgivarna vill med andra ord kunna välja och vraka bland tidigare anställda. Om du tycker att det är okej ska du naturligtvis vara skitförbannad på bussförarna som strejkar, om inte, kan du skänka dem en tanke när de strejkar för viktiga principer på arbetsmarknaden.
Samtal pågår, som det så vackert heter, mellan fack och arbetsgivare, men inga regelrätta förhandlingar, och tonläget i konflikten har skruvats upp till en nivå som gör det osannolikt att en uppgörelse kan nås så där i brådrasket.
Det finns få, om ens någon, med garantier att det jobb han eller hon lämnar kvällen före finns kvar dagen efter. Det är en sak. En helt annan är att känna en klump av oro i magen varje gång ett avtal är på väg att löpa ut. Men det handlar inte bara om klumpen i magen, det handlar också om att kunna planera sitt liv, bilda familj, köpa bostad. Det är förvisso möjligt, men blir svårare, utan en grundtrygghet på arbetsmarknaden.