Det intressanta är inte vad som har hänt, det vet ju alla redan, utan vad som nu kommer att hända.
I skrivande stund är det dagen efter den rådgivande folkomröstningen om det ska byggas en ny, centralt belägen bro över Skellefteälven eller inte. Om det preliminära resultatet står sig var det 54,4 procent av Skellefteborna som röstade, och av dessa sa 58,6 procent nej och 36,6 procent ja. Bara fyra distrikt sa ja.
Men även om Socialdemokraterna led ett svidande nederlag i brofrågan ska man vara försiktig med att dra alltför långtgående politiska slutsatser. I Skellefteå gick nämligen samma parti framåt i EU-valet, från 38,7 till 40,3 procent. Så den som väntar på ett trendbrott i den socialdemokratiska makthegemonin lär få fortsätta vänta.
Det ska också sägas att många av de ledande Socialdemokraterna i kommunen har visat storhet i nederlagets stund. Kommunalrådet Lorents Burman var till exempel mycket snabb med att konstatera: ”Vi kommer att respektera valresultatet. Vi får ta nya tag och hitta en ny lösning på trafikfrågan, för den måste lösas”.
I den lösningen bör de sex nej-sägarpartierna involveras. Inte bara för att det alltid är bättre med breda, gränsöverskridande överenskommelser i stora och för kommunen avgörande frågor, utan också för att när det nu blev ett nej så har partierna som stödde nej-linjen ett ansvar att bidra med konstruktiva förslag. Till de förslagen hör inte allianspartiernas tankegångar om en flytt av E 4. Det är en gång för alla en fråga som kommunen inte bestämmer över och med tanke på den njugghet som den borgerliga regeringen visat de nordliga delarna av Sverige lär en flytt av E 4 ligga långt, långt fram i tiden. Det enda man kan hoppas på är att jag har fel i mitt antagande.
Varför gick det då som det gick? Visst kan man som några av ja-sidans flitiga kommentatorer på norran.se konstatera (mellan raderna) att Skellefteborna inte vet sitt eget bästa. Men snarare handlar det om en oförmåga från socialdemokratins sida att få ut sitt budskap om brons (i deras tycke) fördelar. Det vanligtvis så välsmorda valmaskineriet hackade betänkligt, de flesta trodde nog att det skulle ordna sig ändå, att Skellefteborna skulle rätta in sig i leden vid valurnorna.
Det är den främsta lärdomen för Skellefteås socialdemokrater; att hur stora man än är så finns det alltid en opposition mot dem som har makten att bestämma. Är man stor, så ska man vara snäll, lite mer ödmjukhet här och där hade kanske inte skadat. Sedan kan man inte komma ifrån att rådgivande kommunala folkomröstningar inte är till för att behaga dem som har makten.