Just som julen skulle vara slut, just som den dansats ut, kommer regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson med en försenad julklapp till Sveriges kommuner.
Julklappen ifråga heter ”Framtid sökes”, en löftesrik titel på en utredning som närmast kan beskrivas som en handbok i konsten att säga till de ungefär 5 000 utsatta EU-medborgare som befinner sig i Sverige att framtiden finns inte här.
Nej, deras framtid finns kanske inte här, inte i Sverige, inte i Skellefteå, Norsjö eller Malå, men frågan är var den finns. Det finns en anledning till att de lämnar sitt hemland, ofta Rumänien eller Bulgarien, många är romer, men inte alla, för att tigga utanför gallerior och affärer, på gator och torg. Det handlar helt enkelt om att deras liv som tiggare i någon västeuropeisk stad i många fall är bättre än det liv som de lämnat bakom sig.
Det är inte lätt att konfronteras med en misär som Sverige inte upplevt på många år.
Det hugger till i hjärtat när man går förbi människor som tigger i bitande vinterkyla.
Sedan är det alla plågsamma frågor: Ska tiggeriet förbjudas? Vad är rätt och vad är fel, en slant i muggen eller inte? Ska vi acceptera att det växer upp nya kåkstäder, de slumsamhällen som Sverige så frenetiskt arbetat för att få bort?
Det är ett kärvt budskap som Valfridsson levererar: skolgång bör inte generellt erbjudas barn till tiggare, polisen ska snabbare kunna vräka personer från olagliga boplatser, enligt den lagstiftning som finns, rätten till sjukvård ska begränsas och samma regler ska gälla i hela landet.
Det är ingenting annat än en försenad julklapp till handfallna kommuner som ser tiggeriet som ett problem, men inte riktigt vet hur de ska handskas med det.
Naturligtvis finns det inga enkla svar. Vad Valfridsson erbjuder är kortsiktiga försök till lösningar på ett långsiktigt problem. Att tiggarna hjälps bäst genom att deras levnadsvillkor förbättras i deras hemland går som en röd tråd genom utredningen. I teorin är det så sant som det är sagt. Men vad händer, i praktiken, om hemländerna inte är intresserade av att lösa problemet. Så länge romer är förföljda och diskrimineras lär de söka sig någon annanstans, kanske till Sverige igen.
– Vårt mål är att både utsattheten och tiggeriet ska minska och upphöra, sa barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) när rapporten presenterades på måndagen.
Ur det perspektivet är det en svag och intetsägande rapport som Martin Valfridsson presenterar. Vad Sveriges regering har att hoppas på, om Ragnérs förhoppning ska kunna infrias, är att andra länder, som Rumänien och Bulgarien, också gör sitt. Hur troligt det är kan utläsas av liknande länders agerande i den pågående flyktingkrisen.
Och under tiden som Sverige försöker övertala andra att ta sitt ansvar har Valfridssons utredning förpassat de romska EU-medborgarna ännu några snäpp neråt på den sociala rangordningen. Nu har de till och med sämre rättigheter än de som är papperslösa.