FOTO: TOMAS ONEBORG /SVD/TT
Allt mer talar för att valet nästa år kommer att handla om välfärden. Moderaternas besked att man prioriterar ner ytterligare skattesänkningar till förmån för satsningar på skolan är ett tecken. Samma sak gäller den nya ”välfärdshögern”, bestående av kommunalråd som menar att M måste stärka sin profil i välfärdsfrågorna.
Det är lätt att förstå bakgrunden. För några veckor sedan kom en opinionsmätning från Novus som visade att många väljare menar att välfärden försämrats de senaste åren. Det var siffror som fick Socialdemokraterna, som under åren i opposition lyckats behålla sin höga trovärdighet i välfärdsfrågorna, att vädra morgonluft.
Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) svar blev att påpeka att vi lägger mer pengar än någonsin på välfärden.
Det stämmer – i kronor räknat. Men tänk om både Reinfeldt och de som är missnöjda med välfärden har rätt. Bara för att regeringen tillfört miljardbelopp till välfärden innebär det inte nödvändigtvis att ökningarna skett i takt med den generella kostnadsutvecklingen eller håller jämna steg med antalet personer som behöver välfärdstjänsterna.
Men framförallt är vi generellt sett rikare än vad vi någonsin tidigare varit, och ju rikare vi blir desto högre krav ställer vi. Det brukar beskrivas som de stigande förväntningarnas missnöje.
Ett exempel är förskolan, där vi med tiden kommit att betona det pedagogiska innehållet allt mer. Vi skulle heller inte vilja ha tillbaka 1980-talets sjukvård, som visserligen hade fler vårdplatser, men där ingrepp som i dag betraktas som rutin krävde långa sjukhusvistelser.
Det är med andra ord inte så enkelt att alla kommer att bli nöjda om de bara förstår hur mycket M satsar. Välfärden kan kosta rekordmycket, men ändå inte leva upp till våra förväntningar.
Att säkra dagens standard på välfärden, vilket Reinfeldts tal på Moderaternas arbetsstämma kretsade kring, kommer inte att vara tillräckligt. Den viktiga frågan är snarare vilka ouppfyllda önskemål som redan i dag finns och vilka krav vi i framtiden kommer att ställa på välfärden.
Det kan handla om att inkomsttryggheten i socialförsäkringarna gröpts ur i takt med att lönerna stigit, att barnomsorgen måste bli bättre på att möta mer varierade arbetstider, eller att anhörigomsorgen exploderat i takt med att biståndsbedömningarna i äldreomsorgen stramats åt.
Det är en utveckling som ställer krav på både en växande ekonomi och en öppenhet för att människor kommer att vilja använda sina stigande inkomster för att finansiera sin välfärd, både genom skatter och privata försäkringar.
Den nymoderata välfärdshögern har rätt när de pekar på välfärdens betydelse för väljarna. För det parti som kan erbjuda ett trovärdigt svar på de stigande förväntningarna inom välfärden, kan sannolikt räkna med många väljares stöd.
Svend Dahl
