Lanseringen av en barnfattigdomsrapport följer alltid samma mönster. En organisation basunerar ut rubriker som för tankarna till Oliver Twist, varpå allehanda nyhetsmedier hänger på. Hälften av proffstyckarna rasar och den andra hälften ifrågasätter om man kan klassa barn i Sverige som fattiga. Det ger en destruktiv debatt som sällan resulterar i några konstruktiva förslag.
Därför var det uppfriskande att tisdagens lansering av Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport bröt mönstret. Om det berodde på att publiceringen sammanföll med Nobeldagen och minnesceremonin för Nelson Mandela, eller om det hade att göra med att Rädda Barnen faktiskt lyfte fram de positiva siffrorna, får vara osagt. Det sistnämnda var dock ett uppfriskande inslag i en annars infekterad fråga.
För helt i strid med stämningen i den allmänna debatten, har barnfattigdomen i Sverige nästan halverats sedan slutet av 1990-talet. 1997 levde drygt 22 procent av alla barn i familjer med låg inkomststandard eller i familjer som var beroende av försörjningsstöd. 2011 var det 12,1 procent eller cirka 232 000 barn, där barn till utlandsfödda och ensamstående är kraftigt överrepresenterade.
Enligt rapporten beror en stor del av förbättringen på att kommunerna har blivit medvetna om problemet och riktar sina insatser. Det handlar bland annat om sänkta förskoleavgifter och vräkningsförebyggande arbete. Sedan 2011, som de senaste siffrorna kommer ifrån, har dessutom både bostadsbidraget och flerbarnstillägget höjts, två bidrag som särskilt gynnar barnfamiljer med kärv ekonomi.
Att enbart prata om ekonomiska stöd leder dock debatten fel. Gemensamt för en majoritet av landets fattiga familjer är att föräldrarna inte jobbar på grund av sjukskrivning eller arbetslöshet. Den mest träffsäkra insatsen för att minska barnfattigdomen är således att få ner ohälsotalen, skapa jobb för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden och erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid så att även ensamstående föräldrar kan tacka ja till jobb som utförs på kvällar och helger.
En annan träffsäker insats är att höja lägstanivån på underhållsbidraget – den summa som den förälder som barnet bor mest hos efter en separation får av den andre. I dag är det på 1 273 kronor i månaden, vilket inte på långa vägar täcker hälften av utgifterna för ett barn. Det bör därför höjas rejält, för att därefter räknas upp i takt med inflationen.
Dessutom får man aldrig glömma att barnfattigdom i Sverige inte handlar om svältande barn, utan om barn som på grund av familjens utsatta ekonomi får en sämre start i livet än andra. Det betyder inte att situationen inte är allvarlig, men om vi ska få rätsida på problemet måste vi veta vad det är vi pratar om.
Susanne Nyström