Den vanligaste reaktionen på att jag är född i Turkiet är positiv: många svenskar har varit där på semester, upplevt människorna, kulturen och stränderna. Lika fantastiskt som Turkiet är som semesterland, lika kvävande är landet för dem som engagerar sig för yttrandefrihet, minoriteters rättigheter eller för dem som till exempel vill demonstrera mot premiärminister Erdogan.
De senaste två veckornas protester visar hur nära makten har till övervåld. Vad som började som en protest för att bevara en park har slutat i kravaller på flera håll; några människor har mist livet, tusentals har skadats eller gripits av polis.
Att många som bor i Turkiet förvånas över polisvåldet är inte särskilt konstigt. Landet är stort, folkrikt och medierna tvingas lyda under hårda restriktioner. Sveriges Radios korrespondent Katja Magnusson berättar om en reaktion som jag har sett på flera håll, som ges av en gråtande demonstrant i Istanbul:
”Jag har på något sätt tappat tron på mitt eget land. Jag trodde inte att det var så här illa i Turkiet. Till exempel när jag har hört om kurder, vad som har hänt med dem, att det har varit tårgas mot demonstrationer, så har jag inte förstått förrän nu när jag såg det hända här”. (SR, Studio Ett, 2013-06-12).
I landet som numera har fler fängslade journalister än Kina är reaktionen förståelig. I Sverige, med yttrandefrihet, en fri journalistkår och fri information, borde vetskapen om det politiska läget i Turkiet ha bättre förutsättningar. Det är inte så att det saknats alarmerande rapporter från människorättsorganisationer som Amnesty.
Tusentals människor – folkvalda kurdiska politiker, journalister och till med barn – har de senaste fem åren arresterats och anklagats för terrorism eller ”kränkning av turkiskheten”. Nobelpristagaren Orhan Pamuk hör till dem som åtalats enligt artikel 301, som förbjuder kränkningar mot nationen, sedan han skrivit om folkmordet på kristna 1914-1918. Tårgas och brutalt polisvåld mot demonstranter förekommer med jämna mellanrum i landets kurdiska delar.
I en huvudledare i Dagens Nyheter kunde man i veckan läsa: ”Den brutalitet som den turkiska ordningsmakten visat under senare tid har överskridit alla anständiga gränser”. Jag måste fråga när den inte har det. Våldet är varken nytt eller unikt.
Europa kommer förhoppningsvis inte att släppa engagemanget för Turkiets demokratiseringsprocess. Men då gäller det att se brotten mot mänskliga rättigheter som alltjämt pågår, och inte bli tagen på sängen först när polisvåldet drabbar medelklassen i Istanbul.