Under nästan tio år bodde jag i en före detta jungfrukammare i ett hus i Paris. Det var en gammal byggnad, lite sned och vind, väggarna var flortunna. Genom dem kunde jag höra mina grannar hosta, tappa upp bad, kolla på tv, gnola på musikallåtar, slå sina barn. Det var ingen grov och utdragen misshandel det handlade om, och det hände inte ofta. Men någon gång i månaden sipprade ljudet av en upprörd vuxenröst in till mig, sedan en örfil, och så ett illande barnskrik.
Det var ett ungt, väldigt rart par, de hälsade alltid vänligt och deras tre ungar var bedårande. Det fanns inte mycket jag kunde göra åt det där som jag visste hände ibland. Knacka på förstås. Men de ansåg sig inte göra något fel, och de hade rätten på sin sida. Socialtjänsten skulle inte ha tagit upp någon anmälan om jag ringde, polisen skulle inte ha kommit. I Frankrike är det förbjudet att skada barn, men att ge dem en hurril är både lagligt och socialt accepterat.
Så var det också i Sverige tidigare. Barnaga kallades det hos oss. Aga innebär att fysiskt tukta någon i uppfostrande syfte. Men det är ju med våld mot barn som med allt annat våld: Något en människa tar till när hon är så frustrerad att hon inte vet vad hon annars ska göra. Det har inget med pedagogik att göra, det finns ingen sund lärdom barn kan dra av att utsättas för fysisk smärta och förnedring. Allt som finns är den vuxnas lättnad över att ha fått agera ut sin ilska.
I Frankrike finns lagar om att småttingar måste sitta i barnstol i bilen, och det är inte tillåtet att rikta reklam direkt till barn. Man har till och med gått så långt att det numera är förbjudet att ha wifi–nätverk på dagis – fastän det saknas vetenskapliga belägg för att sådan strålning skulle vara skadlig. Uppenbarligen finns det en insikt om att barn är ömtåliga och därför särskilt skyddsvärda. Ändå är det tillåtet att slå dem.
Situationen är densamma i de allra flesta länder. Våld mot barn anses vara normalt. Enligt FN saknar 80 procent av alla barn juridiskt skydd mot våld i hemmet, och i många av de 38 länder som har infört förbud är dessutom lagen i praktiken verkningslös eftersom myndigheterna ständigt ser mellan fingrarna på de fall som anmäls.
Det är nu 25 år sedan Barnkonventionen infördes, och i dagarna fyllde den svenska lagen mot barnaga 35 år. Vi var de första att införa en sådan lag, och den ska vi vara stolta över. Men varför händer det så lite i så många andra länder? Varför vägrar EU att ens diskutera saken? Hur kan samhället betrakta barn som det finaste och viktigaste vi har, och samtidigt tillåta detta?