I ett internationellt perspektiv satsar Sverige stora resurser på skolan.
I ett nationellt satsar Skellefteå kommun förhållandevis lite på den.
Enligt Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommun 2015” finns det 198 svenska kommuner som satsar mer på skolan än vad Skellefteå gör. Det är ingenting att vara stolt över. Framför allt inte för ett parti som säger sig vilja satsa på skolan och på utbildning.
På Socialdemokraternas hemsida kan man bland annat läsa följande: ”Genom att stärka skolan säkrar vi inte bara framtidens kunskapsintensiva jobb och tillväxt, vi skapar också ett samhälle där varje ung människa får möjlighet att forma sin egen framtid.”
Ur det perspektivet är det minst sagt anmärkningsvärt att den borgerliga alliansen i Skellefteå vill satsa 33 miljoner kronor mer på skolan (driftsbudget) än vad det parti som säger sig vilja ”stärka skolan” vill göra. Om drömmen om en skola i toppklass ska bli verklighet behövs det mer än vackra ord.
Den svenska skolan står inför gigantiska utmaningar. Lärarbristen är bara ett av flera problem, inte minst i glesbygdskommunerna där man skriker sig hesa efter behöriga lärare och specialutbildade pedagoger. Det finns 213 svenska kommuner som betalar lärarna bättre än vad man gör i Skellefteå. I lärarbristens Sverige är det ingen bra utgångspunkt för en skola i toppklass.
Elevernas resultat imponerar heller inte. Sett till förutsättningarna borde de vara bättre. Alliansens påstående att Skellefteås skolor präglas av ”bristande resurser och vacklande kvalitet” äger i mångt och mycket sin riktighet utifrån Lärarförbundets rankning.
Samtidigt ska man vara medveten om att pengar inte är allt, varken inom skolan eller inom vården, att välfärden per automatik inte blir bättre för att den får mer resurser.
Det menar i varje fall nationalekonomen Erik Lakomaa i rapporten ”Bättre skola till varje pris”, publicerad av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Han menar bland annat att när man kommit över nivån för vad som är nödvändigt för att en skola ska fungera handlar det snarare om hur resurser används, inte om hur stora de är.
Men oavsett om det är mer resurser som skolan behöver, eller om det handlar om att nuvarande används bättre och effektivare, eller både och, finns det en avsevärd förbättringspotential inom skolans område i Skellefteå. Nu är det upp till Socialdemokraterna att visa att man menar allvar med att med att Skellefteå ska ha en skola i toppklass, att det inte är bara vackra ord. Hur S gör det är av underordnad betydelse, bara de gör det.
Socialdemokraterna behöver ta tag i ett antal problem, varav skolan är ett, våga prioritera, våga satsa där behoven finns. Varför inte en och annan justering i den budget som ska läggas fram för kommunfullmäktige om en knapp vecka. Just nu tycks S leva under tyngden från det ok som säger att det är bättre att alla är lite lagom missnöjda, att alla får lite än att få får mycket. Den inställningen är aldrig bra för en kommun som vill växa. Och det vill ju Skellefteå göra.
