På 1960-talet, när tv-bilden ännu var svartvit, tyckte SVT att det var både roligt och nyskapande att skoja om framtidens sjukvård.
På ett löpande band, ungefär som i Chaplin-filmen ”Moderna tider”, passerar sjuklingarna revy. En välvillig läkare upprepar samma monotona fras: ”Hur var det här då? Jag känner det, ja! Och hur var namnet? Jag heter Blom.”
Takten ökar, patienterna börjar svischa förbi, i bakgrunden hörs en sjukvårdsdirektör (eller sjukvårdspolitiker) gasta: ”Öka, öka takten!”
Det som var roligt (?) för ungefär 50 år sedan har blivit verklighet. Allt fler springer allt snabbare i sjukhuskorridorerna, där det går har vården standardiserats och samordnats, vårdtiderna kortats. För att använda sig av det privata näringslivets terminologi har produktiviteten ökat.
Problemet är bara att det inte räcker när den medicinska utvecklingen inte ser några gränser samtidigt som resurserna är begränsade. En sak kan vi vara helt säkra på och det är att morgondagens sjukvård inte kommer att se ut som dagens.
Norrans reporter Ulrika Andersson tar låtit professor Kurt Boman vid Skellefteå lasarett agera framtidsspanare. Det han ser framför sig är bättre hembaserad vård, i takt med att sjukhusen dragit ner på antalet vårdplatser, mer egna kontroller, självtester och självdoseringar, fler undersökningar på distans och förebyggande hälsovård, det vill säga att äta och leva lite sundare.
Nästan samtidigt gick tre ledande socialdemokratiska politiker – Lorents Burman, kommunstyrelsens ordförande i Skellefteå, Peter Olofsson, landstingsstyrelsens ordförande, och Karin Lundström, hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande – ut i en gemensam debattartikel i Norran (24/3 2016) där kontentan var att länets tre sjukhus har ett gemensamt uppdrag, att ge länsborna en god och jämlik sjukvård, och att de ska samverka och komplettera varandra.
En inte alltför vågad tolkning av deras debattartikel är att Västerbotten även i framtiden kommer att ha tre sjukhus men att verksamhet vid dessa inte kommer att se ut som den gör i dag.
Frågan är om dagens västerbottningar är nöjda med morgondagens tilltänkta sjukvård. Och om svaret är nej, vad är alternativet; en ökad grad av självfinansiering, kraftiga skattehöjningar, att inte bejaka den medicinska och medicinsktekniska utvecklingen, eller att annan offentlig verksamhet nedprioriteras till förmån för sjukvården.
Det är oerhört viktigt att de här mycket komplexa frågorna börjar diskuteras, innan det är för sent.
Det bekvämaste för landstingets sjukvårdspolitiker och -tjänstemän är naturligtvis om diskussionerna stannar inom landstingshuset. Men då får vi också den sjukvård och de prioriteringar som politikerna vill ge oss – och det är kanske inte den vården som vi vill ha.