Regeringen, med utrikesminister Margot Wallström (S) i spetsen, kampanjar för fullt för att Sverige ska få en plats i FN:s säkerhetsråd.
Frågan avgörs nästa sommar och i helgen var statsminister Stefan Löfven (S) och flera andra regeringsrepresentanter i New York när FN-toppmötet inleddes.
På Global Citizen Festival, ett kändisspäckat välgörenhetsarrangemang i anslutning till FN-toppmötet, fick statsminister Löfven säga några ord om rent vatten och jämställdhet. Det är inte varje dag en svensk regeringschef får tala i närvaro av Beyoncé. Men hur stor är chansen att Sverige verkligen kan påverka FN i rätt riktning? Då krävs mer än vackra ord.
Jan Eliasson, FN:s andreman som vice generalsekreterare, medger att det för organisationen är ”lite skakigt nu” (Sveriges Radio 27/9 2015). Även om mycket av FN:s arbete är viktigt, såsom UNHCR:s flyktinghjälp, börjar fler få upp ögonen för det som inte fungerar.
Den pågående Syrienkrisen, där Ryssland lägger in sitt veto mot allt som klandrar diktatorn Bashar al-Assads regim, tär på förtroendet. Likaså organisationens uddlösa hållning inför Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är inte enbart svårigheten för FN att agera som svärtar ner.
70 år efter organisationens bildande har en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien, fått ordförandeposten i FN:s människorättspanel. Det är ett hån mot diktaturens offer.
FN:s råd för mänskliga rättigheter med säte i Genève, med nästan 50 länder, har medlemmar som Kina, Ryssland och Etiopien. Resultatet blir tyvärr därefter: Israel fördöms flitigt medan Saudiarabien kommer undan kritik.
Borde FN–samarbetet därmed skrotas? Ingalunda. Ett internationellt forum där världens länder möts behövs även framöver. Därför är det viktigt att Sverige arbetar för förbättring.
Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s interna revision, skapade rubriker världen över när hon för fem år sedan gav generalsekreteraren Ban Ki-moon svidande kritik. I en intervju sa hon sig vara ”en stor vän av själva idén och av samarbetet i sig, men ganska bekymrad över hur det ser ut i praktiken” ( Neo nr 4 2013).
Ahlenius sa att hon inte kunde ”komma hem till Sverige och åka runt och föreläsa om hur bra FN är” utan att också berätta om bristerna. En sann vän är även ärlig.
Sveriges framtida engagemang, hur det än går med regeringens ambition att få plats i säkerhetsrådet, behöver bygga på samma mod och uppriktighet. Bevisligen har FN förbättringspotential.