Ja, säga vad man vill om det svenska försvaret, men förmågan att marschera i takt med tiden imponerar inte. Behovet av mer pengar är akut.
En kort tillbakablick: Det är i år 40 år sedan Sverige senaste gången lade två procent av BNP på försvaret. Sedan dess har anslaget i förhållande till BNP minskat, minskat och åter minskat. I dag är Sverige det land i Norden som i förhållande till BNP satsar minst på försvaret.
Bara sedan försvarsbeslutet 2004 har andelen minskat från 1,4 till 1,1 procent.
Det senaste försvarsbeslutet togs 2015. Det medförde en viss välbehövlig inriktningsändring när anslagen ökade och fokus flyttades tillbaka till ett nationellt försvar av Sveriges territorium. Men det är inte nog.
När kalla kriget tog time out, ersattes av töväder och avspänning var det rätt att minska försvarsanslagen. Nu är situationen den motsatta. Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön är kraftigt försämrat, och lär så förbli under överskådlig tid.
Detta har tre partier insett: Liberalerna som långsiktigt kräver att Sverige lägger två procent av BNP på försvaret, Centerpartiet som vill att Sverige ska ligga på ett nordiskt genomsnitt i försvarsutgifter i förhållande till BNP, och inte som nu, vara sämst, och Kristdemokraterna som i en debattartikel i Dagens Nyheter(3/1 2016) vill att Sverige uppdaterar 2015 års försvarsbeslut för att bli bättre rustade att möta ett ryskt angrepp.
Medan Moderaterna fortfarande tycks se försvaret som ett Fredrik Reinfeldtskt särintresse och Socialdemokraterna mest av allt duckar i debatten och hoppas att det ska sluta blåsa snart.
Men det är en farlig strategi. Ryssland lär förvisso inte utgöra något större direkt hot mot Sverige. Vad det framförallt handlar om är ett indirekt hot i en större östersjökontext med de baltiska staterna i centrum.
I mars 2014 visade Ryssland vad man innerst inne är kapabelt till genom den olagliga annekteringen av Krim och Sevastopol. Lägg därtill att USA:s val av Donald Trump till president och britternas planer på ett Brexit gör säkerhetspolitiken mycket svårare att förutsäga.
Nu när Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna sagt sitt ökar pressen på statsminister Stefan Löfven (S) och oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) att agera – och inte minst ta sitt ansvar. Både C och KD vill kalla in en ny försvarsberedning redan tidigt under 2017. Det är en invit som regeringen borde tacka ja till.
Väl där så behövs det tre saker: handlingskraft, helhetssyn och pengar. Tänk om regeringen kunde visa samma beslutsamhet som man gjorde under flyktingkrisen 2015. Men det är nog att hoppas på alldeles för mycket.
I ett läge med kroniskt eftersatt infrastruktur och med höga kostnader för till exempel sjukskrivningar, migration och integration är behovet av mer pengar till försvaret ingenting som politiker i allmänhet och en regering i synnerhet går och längtar efter.
Så hur ska ett starkare försvar finansieras?
Genom ökade inkomster, minskade utgifter eller helt enkelt genom att låta statsskulden växa? Där har statsminister Stefan Löfven, försvarsminister Peter Hultqvist (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) någonting att tänka på. Sverige är värt att försvaras och då bara måste pengarna fram.
