Det svenska försvaret lider inte bara brist på pengar.
Vad värre är, det lider även brist på politisk enighet.
I fredags hoppade de fyra borgerliga partierna av försvarsberedningen. Endast fyra dagar innan den skulle presenteras. Bråk om pengar var orsaken. Socialdemokraterna ville inte binda sig vid prislappen: 84 miljarder kronor fram till 2025. Ett försvarspolitiskt magplask modell större var därmed ett sorgligt faktum.
Försvarsberedningen består av representanter från samtliga åtta riksdagspartier. Ett slags diskussionsforum för att nå så bred enighet som möjligt i den ack så viktiga försvars- och säkerhetspolitiken. Deras uppdrag har varit att föreslå riktlinjer, inklusive kostnader och anslag, för försvaret för nästa försvarsbeslut, för åren 2021–2025.
Det har förhandlats och bråkats, det har jämkats och kompromissats i drygt två års tid. Man har varit överens om att det säkerhetspolitiska läget successivt försämrats och att Sverige därför behöver ett starkare försvar. Man har också varit överens om att ett sådant kostar. Men helt plötsligt kastade S in den berömda brasklappen och ville inte låsa sig vid några ekonomiska nivåer.
I stället vill Socialdemokraterna och försvarsminister Peter Hultqvist (S) fortsätta med sin lappa-och-laga-finansiering av försvaret. Man anger ett antal mål utan medel. Sedan blir det upp till Försvarsmakten att prioritera bort det som inte är absolut nödvändigt utifrån en kraftig underfinansiering. Det är självklart inte hållbart. Varken i dåtid, nutid eller i framtiden.
Misslyckandets ansvar faller självklart tungt på försvarsminister Peter Hultqvist (S). Uppenbarligen har han varken lyckats övertyga finansminister Magdalena Andersson (S) eller den socialdemokratiska riksdagsgruppen om att försvaret inte hur länge som helst kan leva under knapphetens kalla stjärna.
Tyvärr finns det alltför konkreta skäl till varför Sverige behöver förstärka försvaret. Det senaste decenniet har säkerhetsläget försämrats avsevärt. Makthavarna i Kreml tycker nog att den där Magdalena Andersson är en bra finansminister som vill kunna använda pengarna till annat än att rusta upp det svenska försvaret.
Att Vladimir Putins aggressiva retorik inte bara är tomma ord har befolkningen i Georgien, på Krimhalvön och i östra Ukraina bittert fått erfara.
Att Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna inte vill skriva på någon försvars- och säkerhetspolitisk uppgörelse väcker förstås intressanta frågor kring hållfastheten i Januariöverenskommelsen. I dess 68:e punkt konstateras bland annat: ”Förstärkningen av försvaret fullföljs. Försvarsmaktens anslag höjs i en trappa i enlighet med riksdagens budgetbeslut 2018. Värnplikten byggs ut. En ny myndighet för psykologiskt försvar inrättas. En struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar tas fram.”
Den här gången verkar det som om det är regeringen som förlorar på överenskommelsens otydliga formuleringar.
Det finns dock ett par saker som är odiskutabla: Sverige är värt att försvara. För att Sverige ska kunna försvaras behövs ett stärkt försvar. Ett medlemskap i Nato hade förändrat Sveriges säkerhetspolitiska läge till det bättre. Tack och lov prioriterade Centerpartiet och Liberalerna landets väl och ve framför budgetsamarbetet med regeringen.