Vad har hänt med Miljöpartiet?
MP lyckades få 15,4 procent av rösterna i fjolårets val till Europaparlamentet, och hade kraftig medvind. Men så hände någonting, vinden vände; det senaste halvåret har varit ovanligt tufft för detta regeringsovana parti.
Jag skulle säga att vändningen kom redan en kväll i somras, i Almedalen på Gotland, när språkröret Åsa Romson höll partiets tal under politikerveckan. Romson talade ilsket om att män äter kött, kör bil och smutsar ner miljön. Så enkelspåriga tal kan politiker för Feministiskt initiativ, under ett ”homeparty” i någon trendig stadsdel, möjligen hålla. Men för ett brett miljöparti, som på senare år har lyckats locka nya väljargrupper, och som dessutom var ett troligt blivande regeringsparti redan inför riksdagsvalet, fungerade det sämre. Ibland måste man välja: ideologisk aktivism och snabba svängar i jakt på flyktiga väljarströmmar, eller politisk seriositet.
Miljöpartiet fick endast 6,9 procent av rösterna i riksdagsvalet för ett halvår sedan.
I söndagens Agenda i SVT togs partiets interna slitningar upp. Representanter från freds– och miljörörelsen, och en rad lokala miljöpartister, uttryckte i inslaget besvikelse över att partiet, i regeringsställning, kompromissar i många viktiga gröna frågor.
Ena dagen kan man få se språkröret Gustav Fridolin, tillsammans med Folkpartiets Jan Björklund, presentera en blocköverskridande överenskommelse som möjliggör betyg från årskurs 4. Andra dagen kan diskussionen handla om regeringens otydlighet inför vad som ska hända med avtalet om vapenexporten till Saudiarabien. Osäkerheten kring kärnkraftens avveckling, och det faktum att MP stödjer mer pengar till försvaret, svider i gröna hjärtan.
Oenigheten i hur dessa politiska frågor ska hanteras tydliggör också de konflikter som finns mellan partiet och Socialdemokraterna. Lena Klevenås, från Miljöpartiet i Alingsås, säger rakt ut i SVT–inslaget att det är ”för mycket metallare i Socialdemokraterna”.
Den politiska karusellen kring regeringens fällda höstbudget, som landade i en blocköverskridande decemberöverenskommelse, skakade också om regeringen. Socialdemokratiska röster som förespråkar ett ökat samarbete högerut, exempelvis med Folkpartiet, lär inte tiga vid nästa kris. Andra har frågat sig om en renodlad S–regering inte hade varit att föredra.
Regeringsmakten kostar Miljöpartiet – det visar sig helt enkelt vara svårt att kombinera den med principfast idealism.