När politiken inte levererar måste vi själva göra ekonomin mer välkomnande för människor utan utbildning, genom att exempelvis köpa städtjänster. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Om USA hade varit lite mer som Sverige hade vi sluppit Donald Trump, konstaterade den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz från scenen på Socialdemokraternas ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen (4/7 2017).
”Just så är det”, hördes i bänkraderna.
Allt var med andra ord sig likt hos Socialdemokraterna, som har en tradition av att bjuda in internationella celebriteter som får bekräfta att svensk socialdemokrati är en förebild för resten av världen.
På seminariet konstaterade finansminister Magdalena Andersson (S) att svenskar i alla inkomstgrupper haft en bra inkomstutveckling de senaste 20 åren.
Ändå valde hon minuten senare att låtsas som om Sverige haft samma problem som USA med inkomstökningar som bara kommit de allra rikaste till del: Att motsätta sig höjda skatter för småföretagare, är att vilja ”rädda enprocentarna”.
Finansministerns budskap säger mycket lite om de faktiska problemen i Sverige.
På den punkten hade Moderaterna betydligt mer att säga på sitt ekonomisk-politiska seminarium (5/7 2017).
Temat var jobbklyftan mellan inrikes- och utrikesfödda, hur lågutbildade invandrare kan komma in på arbetsmarknaden och hur vi kan undvika att en stor grupp människor hamnar i permanent bidragsberoende och social utsatthet.
Att som på seminariet lyfta fram Tysklands arbetsmarknadsreformer, som öppnat för större lönespridning och fler enkla jobb, är utan tvivel relevant. Men ändå går det inte att komma ifrån känslan att allt var sig likt även hos Moderaterna.
Jobbklyftan och lärdomar från tysk arbetsmarknad har varit återkommande teman hos seminariearrangörer i Almedalen under flera års tid.
De tyska arbetsmarknadsreformerna kostade den dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder regeringsmakten. Men frågan är om inte stora delar av det politiska Sverige redan offrat sin politiska trovärdighet. Inte på grund av reformer, utan på grund av oförmåga att leverera politiska resultat.
Redan 2004 skrev Folkpartiets dåvarande migrationspolitiska talesperson Mauricio Rojas en rapport som visade hur det höll på att växa fram områden med mycket stort bidragsberoende, där utanförskapet gick i arv. I stället för att ta dessa varningar på allvar lät politiken problemen fortsätta växa.
Inte undra på att ett gäng politiska noviser, med minst sagt tveksamma värderingar, har etablerat sig som Sveriges näst största parti.
Både Moderaterna och Liberalerna har tydliga ambitioner att försöka återupprätta sin trovärdighet i frågorna om hur utanförskapet kan minska. Det kommer att ta lång tid. Än längre tid lär det dock ta att leverera konkreta resultat.
Under tiden finns det all anledning att ta saken i egna händer, och själv bidra till en ekonomi som är mer välkomnande för människor med lite eller ingen utbildning.
På Liberalernas ekonomisk-politiska seminarium (3/6 2017), konstaterade Nordeas chefekonom Annika Winsth något som borde vara självklart för alla som oroar sig över jobbklyftan: ”Ni som är hög- eller medelinkomsttagare och som inte köper städhjälp, skäms!”.
Svend Dahl
