MUF-ordföranden Benjamin Dousa har skrivit en bok om dagens unga vuxna.
Vad händer med Sverige när 80- och 90-talisterna tar över viktiga samhällsfunktioner?
Det kommer att gå illa om man får tro Benjamin Dousa, ordförande för Moderata ungdomsförbundet.
I sin essäbok ”Snöflingorna faller över Husby” skildrar han sin uppväxt i Stockholmsförorten. Ett vanligt mantra var ”164 betalar ingen hyra”, som syftade på att många vars postnummer började med 164 inte hade egen försörjning utan levde på socialbidrag. Sedan 1990-talet har det bara blivit värre, skriver han.
Benjamin Dousa är klassresan personifierad. När han gick i tredje klass kunde han inte prata ordentlig svenska. Ingen ställde några krav.
Undantaget var mamman, som kämpade för att hennes son skulle byta skola, till en bättre, inne i staden. Hon lyckades, och där någonstans började Dousas klassresa. Han lärde sig språket ordentligt och hade dessutom en lärare med polsk bakgrund som lärde honom svenska sociala koder.
MUF-ordförandens historia är inte unik. I politiken och näringslivet finns gott om exempel på människor som gjort en klassresa med hjälp av strävsamhet, goda förebilder och en gnutta tur. Men de är för få. Och den ideologi som dagens unga fått sig itutade gör inte heller saken bättre.
Benjamin Dousa beskriver dagens 20- och 30-åringar som ”snöflingor”. Denna generation anklagas ibland för att vara egoister, men enligt Dousa är ”solipsister” ett bättre ord.
Dagens unga vuxna har fått lära sig att de är unika, att världen kretsar kring dem själva och att alla personliga misslyckanden är samhällets fel. Man anser sig ha många rättigheter men knappt några skyldigheter.
Detta synsätt finns i alla samhällsgrupper. Studenter kräver ”trygga rum” och vill inte läsa litteratur som strider mot den egna, progressiva världsbilden. Arbetsgivare som kräver att anställda upprätthåller en viss klädkod anklagas för rasism.
Attityden att man har rätt att slippa bli kritiserad, att andra ska se till att det går bra för en och att man ska bli befordrad varje år är betydligt vanligare bland människor under 29 år än bland äldre, skriver Dousa.
Anledningarna till att det har blivit så är flera: en curlande föräldrageneration, en utbildningspedagogik som sätter personliga reflektioner framför kunskap och en missvisande kritik mot vuxenvärlden, där att vara en auktoritet blandats ihop med att vara auktoritär.
Den här attityden riskerar att leda till problem. Personer som inte lär sig att ta kritik från läraren eller chefen kommer inte att kunna utvecklas och lära sig någonting. Den som tror att alla problem beror på yttre omständigheter, och att man själv inte har något ansvar för sitt eget liv, blir passiv.
Politisk diskussion blir omöjlig i en kultur där varje meningsskiljaktighet tolkas som en personlig kränkning.
Eftersom Benjamin Dousa själv tillhör den generation han kritiserar blir bokens teser något mer än äldre generationers gnäll på ”dagens ungdom”. ”Snöflingorna faller över Husby” är på så sätt ett välbehövligt debattinlägg.
Karin Pihl