Foto: Christine Olsson/TT
I dagar som dessa överöses vi med allsköns statistik som talar om hur ojämlikt det jämlika Sverige är.
Stiftelsen Albright slår fast att machokulturen i riskkapitalbranschen är utbredd, EU-statistik berättar att Sverige har en högre andel kvinnliga chefer än Norge, trots att grannlandet i väst infört en kvoteringslag, och Svenskt näringsliv konstaterar i Norran (7/3 2017) att andelen företagsamma kvinnor i Sverige ökar men att det fortfarande är lång väg kvar till ett jämställt företagande.
Sådant är viktigt. Att 89 av de 92 högsta posterna inom riskkapitalbranschen innehas av män påverkar naturligtvis samhällsutvecklingen. Riskkapitalbolagen omsätter runt 300 miljarder kronor, eller åtta procent av Sveriges BNP. De äger alltifrån skolor och sjukvård till handelsföretag och industriföretag och i vilka bolag och branscher pengarna placeras väger tungt.
Men jämställdhet formas inte bara i direktörsrummen i X-löv utan också vid köksborden i Y-stad. Hur många och hur mäktiga de kvinnliga cheferna är pratas det sällan om till köttbullar och stuvade makaroner. Där dominerar i stället vardagens bekymmer och bestyr. Det är i vardagslunken som de stora förändringarna sker.
När vi ändå befinner oss vid köksbordet. Ibland kan politiker få till det, de slår huvudet på spiken.
I samband med självaste internationella kvinnodagen känner sig Andreas Löwenhöök, moderat oppositionsråd i Skellefteå, som ”en medelålders kränkt man”. Och det ska han inte behöva göra. Ingen ska behöva känna sig kränkt – någon dag på året.
Saken är denna: Paret Löwenhöök, Micaela och Andreas, fick för inte så länge sedan sitt första barn. I slutet av förra månaden landade ett brev från Skellefteå kommun i deras brevlåda. Det var adresserat till Micaela, bara till Micaela, och innehöll en blankett från skol- och kulturkontoret om ”behovsinventering av förskoleplatser”.
– Jag brukar sällan lyfta fram mig själv som exempel i den politiska debatten. Men nu känner jag mig som en medelålders kränkt man. Kommunen säger ju, med brevets adressering, att jag inte kan ta lika stort ansvar för vårt barn som min fru, skriver Andreas Löwenhöök i ett pressmeddelande. Det blev också en bitsk interpellation ställd till för- och grundskolenämndens ordförande socialdemokraten Fredrik Stenberg.
En bagatell i det stora hela, kan tyckas, hur kommunen adresserar sina brev. Men han har en viktig poäng: På det här sättet, genom att adressera ett brev som rör ett gemensamt barn till bara en av föräldrarna motverkar Skellefteå kommun i praktiken sin teoretiska vision, att vara en ”framsynt och jämställd tillväxtkommun, attraktiv att bo och verka i”.
Till saken hör också att Skellefteå skrivit under den Europeiska deklarationen om jämställdhet mellan kvinnor och män. I den står det bland annat att ”avskaffa stereotypa uppfattningar om kön är avgörande för jämställdhet”.
Hårddraget kan sägas att Skellefteå kommun inte bara bekräftar, utan även cementerar, en av de segaste av könsrollerna – att det är kvinnan som har huvudansvaret för hem, hushåll och inte minst för barnen.
Vad Fredrik Stenberg ska svara på interpellationen?
Hade jag varit i hans kläder hade jag omgående kapitulerat och sagt: Självklart ska vi i fortsättningen adressera den här typen av brev till båda föräldrarna.
För ska Sverige förändras, i riktning mot ett än mer jämställt samhälle, handlar det både om att ta både små och stora steg. Löwenhööks steg må vara litet, men är inte mindre viktigt för det.
Mikael Bengtsson
politisk redaktör på Norran
