Det är ett ofog.
Nej förresten, det är det inte, det är betydligt värre än så.
I höstas granskade länets stora nyhetsmedier – Norran, Västerbottens-Kuriren, Folkbladet, SVT Nyheter Västerbotten och SR Västerbotten – hur det stod till med meddelarfriheten och tystnadskulturen, i vilken utsträckning anställda vågar använda sin grundlagsskyddade rättighet att tala med media utan att behöva riskera repressalier och/eller sanktioner från arbetsgivaren.
Man kan väl säga att tystnadskulturen vann över meddelarfriheten. Tyvärr.
I samband med granskningen gjordes en stor enkät bland länets offentliganställda. Tre av tio hade blivit tillsagda att inte prata med media, nästan åtta av tio hade inte fått någon information om meddelarfriheten från sin arbetsgivare. Nästan hälften visste inte vad meddelarfrihet är.
Nu ska det sägas med en gång att undersökningen gällde länet, inte Skellefteå specifikt. Samtidigt finns det ingen anledning att tro att Skellefteå på något sätt utmärker sig i positiv riktning. Gång på gång har meddelarfrihet och tystnadskultur diskuterats i kommunfullmäktige. Senast i tisdags, dessförinnan i april i år.
Det lovas bot och bättring, det lovas utbildningsinsatser, det lovas samtal med chefer och arbetsledare. Men det blir inte bättre. Tyvärr.
I tisdags stod det verbala slaget kring meddelarfrihet och tystnadskultur mellan oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) och Maria Marklund (S), här i rollen som personalnämndens ordförande.
Den tidigare socialdemokratiske finansministern Pär Nuder var på sin tid stolt men inte nöjd. Maria Marklund var varken stolt eller nöjd. Det hedrar henne att hon inte slingrade sig, kom med bortförklaringar. Samtidigt som det är hennes ansvar, som personalnämndens ordförande, att se till att chefer och arbetsledare följer lagtextens skrivningar.
Det man kan fundera över är varför resultatet av alla utbildningsinsatser är så klent. Vi måste utgå ifrån att Maria Marklund inte står och pratar en massa rappakalja i kommunfullmäktige. Är det fel på utbildningarna, är det fel på de som håller i utbildningarna, eller är det fel på cheferna och arbetsledarna? Någonstans måste felet sitta.
Kan det vara så att det finns ett antal chefer och arbetsledare som agerar småpåvar, som anser sig ha rätt att styra och ställa över sitt fögderi efter eget huvud, som struntar i vad lagtexten, förlåt grundlagtexten, säger. Ja, då lär det inte hjälpa med några utbildningsinsatser. Då är det svårt att få informationen att sippra ner i organisationen. Då har Skellefteå verkligen problem.
Nu ska det också i ärlighetens namn sägas att allting är inte mörker och tystnad. För en tid sedan beslutade kommunstyrelsen att på försök införa en visselblåsarfunktion. Tanken är att misstänkta oegentligheter ska kunna anmälas via en extern digital tjänst. En sådan visselblåsarfunktion har funnits i flera år i Göteborg.
Maria Marklund aviserade nya utbildningsinsatser. Förhoppningsvis kommer det att kunna göra skillnad. Förhoppningsvis var det här sista gången, på ett bra tag, som meddelarfrihet och tystnadskultur behövde diskuteras i kommunfullmäktige. Förhoppningsvis vågar och vill de offentliganställda i Skellefteå prata med media – utan att behöva vara rädda för repressalier.
För det är precis som Maria Marklund konstaterade från talarstolen: Det här är viktigt, det här handlar om demokrati. Det var så sant som det var sagt.