Ödestimman närmar sig för Gustav Fridolin och Åsa Romson, Miljöpartiets båda språkrör.
Om lite mer än en vecka ska MP:s kongress i Karlstad ta ställning till om det finns någon annan duo som är bättre lämpad att leda det sargade partiet.
Under söndagen gick tidsfristen ut för att komma in med förslag till partiets valberedning.
Biståndsminister Isabella Lövin och finansmarknadsminister Per Bolund har lyfts fram som tänkbara efterträdare. Ett annat namn som nämns är Carl Schlyter, riksdagsledamot och ordförande i riksdagens EU-nämnd.
Problemet är bara att Isabella Lövin sagt att det inte är aktuellt ”just nu” och att Per Bolund avfärdat tanken. Kanske vill de inte utmana Fridolin/Romson, kanske har de tagit efter den socialdemokratiska traditionen att säga nej, jag är inte intresserad, ända tills man får en officiell förfrågan, och då sviker man inte rörelsen.
En del distrikt, bland annat Västerbotten, har öppet uttalat sitt stöd för Fridolin och Romson, andra distrikt vill inte diskutera frågan offentligt. Det vill heller inte Joakim Larsson, valberedningens sammankallande, göra. I ett sms till TT (Tidningarnas Telegrambyrå) konstaterar han att ”vad som sägs av medlemmar och partiorganisationer till valberedningen stannar mellan oss”.
Miljöpartiet är för närvarande ett skepp utan rorsman och därmed i behov av en snabb lösning. Att göra som Centerpartiet gjorde en gång i tiden när Annie Lööf (då Johansson) valdes, dra igång en öppen process där kandidaterna ges möjlighet att berätta om sin vision och sina förutsättningar att leda partiet låter sig inte göras.
Men nog borde man kunna kräva lite större öppenhet från ett parti som har väljarnas förtroende att förvalta. Den makt- och tysthetskultur som infinner sig i många partier när det är dags att utse nya partiledare är en tämligen trist historia.
Att Miljöpartiets valberedning inte vill presentera vem som är nominerad, och vem som inte är det, när tidsfristen för att komma in med förslag har gått ut, borde höra en förgången tid till.
Centerpartiets öppenhet är någonting som andra partier borde ta efter. Valet av Annie Lööf visade sig dessutom bli lyckat. Det var få som våren 2013 trodde att hon med tiden skulle bli Centerpartiets främsta tillgång – men det har hon blivit.
Det är svårt att veta, ja ens gissa vem det blir; Gustav Fridolin, Åsa Romson, Isabella Lövin, Per Bolund, Carl Schlyter eller någon annan. Men vem MP-kongressen än väljer till språkrör har de mycket att bevisa det närmaste året, för väljarna, för medlemmarna och för statsminister Stefan Löfven. Med en väg kantad av den senaste tidens skandaler har Miljöpartiet blivit en belastning för både Stefan Löfven och för Socialdemokraterna. Frågan är hur stort hans tålamod är.
En olycka kommer sällan ensam, brukar det ju heta. De gör inte kriserna heller, kommer ensamma vill säga. Agerar inte Stefan Löfven medans tid är kommer Miljöpartiets kris att bli socialdemokratins.
