Det kändes nästan som 1 maj.
Det enda som saknades var demonstrationståget, de röda fanorna, som vajade i vinden, och någon lokal blåsorkester som klämde i med ”Internationalen” för både det ena och det andra.
Sommartalen startar traditionsenligt den politiska hösten. Statsminister Stefan Löfven (S) tog till orda i Vasaparken i Stockholm medan V-ledaren Jonas Sjöstedt höll till i Döbelns park i Umeå. Två nyanser av röd politik; ett parti som vill ha, utan att ens behöva tänka på att ta ansvar, och ett annat parti som försöker få de trogna stödtrupperna att inse att man inte bara kan få.
Lika traditionsenligt som själva sommartalet efterlyste Jonas Sjöstedt höjda skatter och en regering som vågar mer i den ekonomiska politiken. Höjer vi bara skatterna, och sedan låter staten ta hand om så mycket som överhuvudtaget är möjligt, kommer allt att lösa sig till det bästa, tycks receptet vara, sett ur Vänsterpartiets perspektiv.
Självfallet är det långtifrån så enkelt.
Även statsminister Löfven höll sig till traditionen. Han målade upp sin egen bild av dagens Sverige, sett genom socialdemokratiskt färgade glasögon, hur han vill att det ska se ut i framtiden, men väldigt lite om hur målet ska nås. Det återstår fortfarande för honom att förklara vad han vill göra för att nå dit han vill komma.
Stora delar av Stefan Löfvens tal handlade om sommarens våldsdåd, sprängningar, mord och attentat, men också om tiggeriet och flyktingmottagandet. ”Denna regering vägrar att acceptera tiggeriet och utsattheten. Men vi riktar inte vreden mot tiggarna utan mot den nöd som skapar tiggeriet”, sa hand bland annat.
Den typen av korta, kärnfulla konstateranden är han en mästare på. Eller vad sägs om den här: ”Jobben är svaren på alla frågor. Så enkelt och så svårt är det”. Jo, Stefan Löfven är en duktig talare.
Men det enda konkreta förslaget (och stora nyhet) när det gällde jobbpolitiken var en satsning på yrkeshögskolan. Två miljarder kronor ska ge 6 000 fler platser de kommande åren. En satsning som liknar det kunskapslyft som den dåvarande S-regeringen genomförde 1997–2002. Ett kunskapslyft vars effekter har visat sig vara osäkra.
Utbildning är viktigt, självklart, rätt utbildning är ännu viktigare. Att effektivt kunna matcha de lediga jobben med arbetslösa med rätt utbildning är en nyckelfaktor om det ska gå bra för Sverige. Men det räcker inte. Skatterna på arbete behöver till exempel sänkas ytterligare, liksom trösklarna in på arbetsmarknaden. När S-ideologin krockar med den bistra verkligheten blir bristerna i regeringens politik för fler jobb generande tydliga.