För tolv år sedan infördes rutavdraget för hushållsnära tjänster. Den minnesgode läsaren kan kanske erinra sig att ”r” står för rengöring, ”u” för underhåll och ”t” för tvätt.
Men det var då det.
Nu ser det annorlunda ut.
Avdraget har vuxit långt bortom den ursprungliga idén: att göra svarta jobb vita, att få fler att omfattas av det sociala trygghetsnätet, att öka skatteintäkterna och att göra det enklare för vanliga familjer att få vardagspusslet att gå ihop. Skulle alla tjänster som ingår i dagens brokiga skara föräras med en begynnelsebokstav hade hela alfabetet fått användas.
Möjligen med undantag av q, w, x och z.
Inför valet, ville Alliansen höja avdragstaket från 25 000 till 75 000 kronor. De ville också att fler tjänster skulle omfattas, till exempel att hämta och lämna tvätt som tvättas utanför hemmet, transporter till återvinningsstationen och tillsyn av hemmet när man reser bort.
Bland Januariavtalets 73 punkter, mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna, finns förslag om att utvidga rutavdraget till att även omfatta trygghetstjänster. Frågan ska, som så många andra, utredas. Om allt går enligt plan kan ”trygghetsrut” införas 2021.
Bra, eller hur?
Människor ska kunna känna sig trygga.
Bostadsrättsföreningar ska kunna köpa in allehanda vakttjänster. Det ska också grannarna i ett eller flera kvarter kunna göra. Vakterna ska kunna förhindra inbrott och skadegörelse, de ska kunna bevaka vägen från busshållplatsen en mörk och stökig fredagskväll. Bra, eller hur?
Eller som Liberalernas rättspolitiske talesperson Johan Pehrson sa till TV4: Medborgarna får en chans att förbättra sin egen trygghet, det är ”minst lika viktigt som att få en diskbänk insatt”. (TV4 8/2 2018).
Men det som vid en första anblick tycks vara vettigt blir vid en närmare granskning ovettigt.
Självklart ska människor kunna känna sig trygga. Du ska inte behöva frukta en krossad ruta när du kommer hem från jobbet, en utbränd bil när du ska ta dig till jobbet eller riskera att bli antastad under joggingrundan. Men …
Det första problemet är att du redan betalat för en grundläggande trygghet via skattsedeln. Det känns som om samhället inser att det kostar för mycket att rusta upp polis och rättsväsende.
Det andra problemet är rent socioekonomiskt. Även med rutavdrag för säkerhetstjänster har alla inte råd. Det förstärker klassklyftorna mellan rika och fattiga, och mellan välbärgade och mindre välbärgade bostadsområden. Där vakterna bäst behövs har de boende inte råd att betala.
Rutavdraget har blivit en stor succé. Omkring 20 000 personer bedöms i dag arbeta med olika ruttjänster, alla jobbar dock inte heltid. Många som av olika anledningar har stått långt från den reguljära arbetsmarknaden har fått sitt första jobb i rutsektorn. Hälften av de kvinnliga rutföretagarna är utrikes födda.
Allt det där är bra.
Men med trygghetsrut har rutavdraget tagit minst ett steg för långt från den ursprungliga tanken. Trygghet är redan en klassfråga. Men det är inte statens uppgift att ytterligare öka trygghetsgapet mellan de som har råd att betala för sin trygghet och säkerhet och de som inte har det.