FOTO: PONTUS LUNDAHL/TT
Det finns få saker vi kan vara säkra på här i livet: vi tvingas göra val och om vi lever länge så blir vi gamla.
Där jag växte upp, i Södra Sandby utanför skånska Lund, det var i mitten på 1960-talet, fanns det ett ålderdomshem, vägg i vägg med skolan och brandstationen. Fru A gick tvärsöver byn, en promenad på ett par kilometer, för att besöka Pingstkyrkan. Det gjorde hon varje dag. Herr B såg som sin livsuppgift att gå ner till handlaren med sin kärra, också det en promenad på någon kilometer, för att hämta matvaror till ålderdomshemmet. Jo, det var i mångt och mycket en idyllisk tillvaro för de gamla.
Det är omöjligt att inte tänka tillbaka på svunna tider nu när SVT håller på att granska äldrevården inför valet. Det är en mörk bild av hur det är att åldras i Sverige som målas upp. Många känner oro inför ålderdomen, bara en fjärdedel av de tillfrågade tycker att det känns helt eller delvis tryggt att åldras, enligt en undersökning som SVT låtit Sifo göra. Kvarboendeprincipen, det vill säga att man ska bo hemma så länge som möjligt, har resulterat i att antalet äldre med särskilt boende minskat kraftigt och att de som väl får plats är så skröpliga att var femte dör inom en månad. Trygga ålderdom, vart tog du vägen?
Minns den då 99-åriga Ida Sällström från Arvidsjaur som, enligt kommunen, var för pigg för särskilt boende. I Täby utanför Stockholm sitter 89-åriga Karin Enekvist. Knäna är utslitna, att ta sig upp och ner för trapporna går inte, hon är fången i sin egen lägenhet. Men för frisk för särskilt boende, konstaterar Täby kommun. Sverige är fullt av Idor och Karinar. Äldre som inte vill någonting annat än att få en plats på ett äldreboende, för trygghetens och sällskapets skull.
Gapet mellan förväntningar och resurser i omsorgen ökar hela tiden. Eller är det kommunernas ovilja att höja skatten för att få mer resurser, inte bara till vården, utan även till skolan och omsorgen, som ökar? I Skellefteå finns det förhållandevis många platser på äldreboenden i förhållande till antalet invånare. Men om det beror på att behoven är större – Skellefteborna skröpligare – eller en mindre restriktiv tillståndsprövning är det ingen som hittills har kunnat svara på. Men även här det Idor och Karinar. De berättelser som når offentligheten är bara toppen på isberget.
Allt fler lever allt längre. Det kommer att behövas fler äldreboenden och vårdhem. Redan i dag sviktar omsorgen om våra äldre. Hur ska det då bli om 20 år, 2035, när de riktigt gamla och vårdbehövande – de över 85 år – blivit dubbelt så många. Kommunerna kan inte fortsätta skjuta frågan om resurser till framtidens äldreomsorg framför sig.