Försvarets ekonomi lär bli ett stort samtalsämne i korridorerna på Högfjällshotellet i Sälen.
Andra världskriget var slut.
Europa låg i ruiner, minst 50 miljoner människor hade dödats i den blodigaste militära konflikten i mänsklighetens historia.
I den lilla byn Ånn, i Jämtlandsfjällen, några mil från den norska gränsen, samlas folk från de politiska ungdomsförbunden, försvarsstaben, civilförsvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna för att diskutera försvars- och säkerhetspolitik. Det har det gjorts varje år sedan dess. I dagarna är det dags för Folk och Försvars årliga konferens. Nuförtiden hålls den i Sälen.
Programmet är digert. Det spänner över så vitt skilda områden som Sveriges totalförsvarsförmåga, Rysslands globala ambitioner och Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten till Sveriges civila försvarsförmåga, Perspektiv på näringslivets roll i totalförsvaret och USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken.
Men bortom alla programpunkter, föredrag och diskussioner, finns samtalen i korridorerna. En fråga som säkerligen kommer att diskuteras ofta och mycket är om det är ambitionsnivån som är för hög eller om det är påsen med pengar som är för liten. De ”svarta hålen” i försvarsekonomin har dykt upp med jämna mellanrum. Pengarna har sällan räckt till för allt som beslutats.
Ur det perspektivet var höstens försvarsuppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna både nödvändig och välkommen. Försvaret ska få fem miljarder kronor årligen från 2022 till 2025. Det innebär att budgeten för det militära försvaret ökar från dagens 56 miljarder kronor till 84 miljarder 2025.
Vilket i sin tur innebär att försvarsbudgeten, angivet som andel av landets bruttonationalprodukt (BNP), ökar från dagens omkring en procent till 1,5 procent. Det gör att dörren till ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato hålls öppen, på glänt. Nato vill att medlemsländerna lägger minst två procent på försvaret.
Ensam är inte stark. Sanningen är att Sverige näppeligen kan försvaras utan Natos hjälp. Det är därför det är dags att gå med i Nato.
Men även om satsningarna på försvaret är lika nödvändiga som de är välkomna finns det frågetecken. Till exempel hävdar Försvarsmakten i sin analys av Försvarsberedningens förslag att verksamhet för uppemot 55–60 miljarder kronor, verksamhet som Försvarsberedningen vill se, inte ryms inom ramen. Även Ekonomistyrningsverket har kommit fram till den slutsatsen.
Antingen är det ambitionsnivån som är för hög eller så är det påsen med pengar som är för liten.
Men oklarheterna slutar inte där. I höstas avslöjade Dagens Nyheter (2/10 2019) att regeringen inte väntas värdesäkra tillskotten, det vill säga att anslagen inte räknas upp i förhållande till pris- och löneökningar. Om det inte görs innebär det att fyra miljarder kronor i försvarssatsningen uteblir. En rejäl kalldusch för ett redan ekonomiskt hårt prövat försvar.
Som oroar sig för ett nytt ”svart hål”.
Inte att undra på att försvarets ekonomi lär bli ett stort samtalsämne i korridorerna på Högfjällshotellet i Sälen. Hur mycket räcker till exempel 84 miljarder till? Om det tvistar de lärde, i detta fall Försvarsmakten och politikerna. Försvaret har många gånger blivit betydligt dyrare än vad politikerna räknat med och trott.
Riksdagen väntas till hösten fatta beslut om försvarspolitiken för åren 2021–2025. Ett nytt inriktningsbeslut väntar.
Det är politikernas skyldighet att se till att försvaret har tillräckligt stora ekonomiska resurser för att kunna utföra de uppgifter som politiken vill att de ska kunna utföra.