FI:S EU-KANDIDAT SORAYA POST OCH MILJÖPARTIETS SPRÅKRÖR GUSTAV FRIDOLIN. FOTO: PONTUS LUNDAHL/TT
Feministiskt initiativs nyvunnamandat i Europaparlamentet har en positiv effekt: plötsligt pratar hela Politiksverige om jämställdhet.
Miljöpartiet, som just har haft en partikongress, har beslutat att göra jämställdhet till en profilfråga för partiet. Från partikongressen kunde man se bilder på miljöpartister med plakat i handen, som flitigt spreds i sociala medier. På de rosa plakaten har det stått: ”JAG ÄR # REDO FÖR FEMINISTISK REVOLUTION”.
En elak tolkning vore att Miljöpartiet är skickligt på att känna av vart vindarna blåser, och snabbt agerar därefter.
Att Fi lyckades komma in i EU-parlamentet har även väckt partiets kritiker. Bland annat har liberala Göteborgs-Postens ledarskribent Malin Lernfelt skrivit syrligt om partiet. ”FI står för EN sorts feminism. En sort som hotar kvinnors jobb och företagsamhet. En socialistisk feminism som ser kvinnor som svaga offer", skriver hon.
Det är bra att skillnaderna mellan olika feminister kommer fram, och visst har Lernfelt rätt om att Fi lutar åt det socialistiska hållet. Gemensamt för feminister är att man ser problem, idéerna om hur jämställdhet bäst kan nås skiljer sig däremot åt.
Lernfelt nämner borgerliga feminister, men konservativt lagda särartsfeminister skiljer sig på många sätt från liberala likhetsfeminister. Det har exempelvis alltid funnits liberala feminister som ifrågasätter det vårdnadsbidrag som Alliansen har infört. Och gällande surrogatmödraskap är det Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som är överens. En fråga som tydligare är en höger–vänsterfråga är den om kvotering, trots att partiföreträdare för Moderaterna då och då vädrar kvoteringspositiva tankar.
Jämställdhetsminister Maria Arnholm skrev i samband med Fi:s valframgång att hon tänker ta matchen ”både mot dem som struntar i jämställdhet och mot socialistiska feminister”. Det låter lovande.
Fi har lyckats nå en grupp unga engagerade väljare. Även Folkpartiet, med företrädare som Arnholm och Birgitta Ohlsson, kan med trovärdighet väcka liv i jämställdhetsfrågorna. Liberala feminister har dessutom – till skillnad mot Fi – lyft frågan om hederskulturen. Att det finns ungdomar som inte får välja vem de ska gifta sig med borde engagera minst lika mycket som gubbigheten i näringslivets bolagsstyrelser.
Bortom fluffiga partikampanjer för att locka Fi-väljare finns en mångfald av feministiska åsikter som äntligen får utrymme i debatten. För det ska Feministiskt initiativ ha en eloge.