Trycket är hårt på partiledaren Anna Kinberg Batra.
Många moderater tycker att det var bättre, mycket bättre förr när partiledaren hette Fredrik Reinfeldt, finansministern Anders Borg och chefsideologen lyssnade till namnet Per Schlingmann.
Men nu är andra tider. Möjligheten att föra en traditionell tvåblockpolitik enligt svensk modell försvann i princip med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010: ”Därför vill jag att Alliansen omprövar inställningen till att presentera en gemensam budget, så att vi kan agera gemensamt så fort som möjligt”, skriver Kinberg Batra på Aftonbladets debattsida (19/1 2016).
Vilket i klartext betyder att moderatledaren har svängt och är nu beredd att med stöd från populistiska sverigedemokrater fälla regeringen och slunga ut Sverige i politisk osäkerhet. Om SD stödjer en gemensam alliansbudget kan Alliansen fälla regeringen redan i höst.
Men den kinbergska försöksballongen steg inte särdeles högt innan den flög i luften och kraschlandade med en smäll. Varken Centerpartiet eller Liberalerna nappade på erbjudandet – klokt nog. Kinberg Batra lyckades därmed inte slunga ut Sverige i osäkerhet, det enda hon lyckades slunga ut i ovisshet var allianssamarbetet.
SD-ledaren Jimmie Åkesson formulerade verbalt vad många säkerligen tänkte: Om Anna Kinberg Batra inte har med sig Centerpartiet och Liberalerna, då är frågan om det finns någon allianssamarbete längre, om man inte är överens om det mest grundläggande, hur Sverige ska styras.
Jimmie Åkesson, jag tror inte att du behöver vara särdeles orolig, allianssamarbetet kommer att finnas kvar. När såren väl är läkta efter Kinberg Batras utspel är det dags att börja vässa politiken inför valet om ett och ett halvt år. Alliansens målsättning ligger fast: Att byta ut Stefan Löfven och hans rödgröna regering.
Samtidigt ska man se det här utspelet för vad det är; politisk teater i en akt från Kinberg Batras sida. Hon visste att Centerpartiet och Liberalerna inte skulle haka på, hon visste att Kristdemokraterna skulle göra det och hon visste att statsminister Stefan Löfven (S) skulle prata vitt och brett om behovet av samarbete över blockgränsen.
Och hon visste, slutligen, att Sverigedemokraterna unisont skulle utropa ”äntligen” och börja hoppas på lite reellt politiskt inflytande.
Så varför detta utspel, om ändå alla pusselbitar var mer eller mindre givna på förhand?
Moderatledaren har en svår intern debatt att hantera. Jonas Hinnfors, statsvetarprofessor vid Göteborgs universitet, går ett steg längre och menar att handlar om en intern moderat spricka. Kinberg Batra behövde helt enkelt visa lite handlingskraft.
Med utspelet tystade hon, om än tillfälligt, sina mest idoga interna kritiker, de som tycker att det Moderaterna är alldeles för flata mot regeringen, och som anser att kan en socialdemokratisk regering fällas så ska den fällas. Nu kan hon säga: Jag försökte, det gjorde jag verkligen, men jag fick inte Centerpartiet och Liberalerna med mig.
Moderatledarens utspel gav i varje fall ett tydligt besked: Moderaterna och Kristdemokraterna är i dagsläget beredda att regera med passivt stöd från Sverigedemokraterna, det är varken Liberalerna eller Centerpartiet.
Men det är i dag. Frågan är hur det ser ut om drygt ett och ett halvt år när rösterna till riksdagsvalet är räknade och inget av blocken fått egen majoritet. Då om inte förr lär frågan om att regera med stöd från Sverigedemokraterna bli högaktuell igen – både hos det röda och det blåa laget.
