Svenskarna gillar att resa till andra länder.
2013 gjordes över 18 miljoner utlandsresor; främst till Spanien, Danmark, Finland, Norge och Tyskland.
Med sig hem har man upplevelser av allehanda slag och kanske en eller annan souvenir.
Den som reser lite längre, till södra Asien, Nordafrika eller Sydostasien, riskerar därtill att ta med sig objudna gäster hem. Och då pratar jag inte om den lilla kackerlackan som gömt sig i resväskan utan om betydligt allvarligare saker. Om bakterier som är resistenta mot antibiotika.
En ny finländsk studie visar att varannan som varit i södra Asien och var tredje som rest i Nordafrika eller Sydostasien kommer hem med fullständigt livsfarliga bakterier, bland annat ESBL. Det är bakterier som absolut ingenting biter på.
Modern sjukvård bygger på att bakterier ska kunna bekämpas med hjälp av antibiotika. Slutar människans vapen att fungera kan till och med ett infekterat skrubbsår på knäet återigen leda till döden. Precis på samma sätt som innan Alexander Fleming upptäckte penicillinet i slutet av 1920-talet. Innan dess hade sjukvården tvingats till oerhört drastiska metoder. Metoder som är på väg tillbaka. Metoder som stavas amputation.
En redan oerhört allvarlig situation blir än mer allvarlig när inga nya antibiotikaklasser kommer fram; under de senaste 25 åren knappast några alls. Det tycks som om många av de stora läkemedelsbolagen gett upp kampen. Kurerna är korta, vinsten därmed blygsam. Lägg därtill att ny antibiotika måste användas med stor försiktighet för att bakterierna inte ska bli resistenta igen.
Det är bara i planekonomiska länder som landets ledare kan peka med hela handen och kräva att läkemedelsindustrin ska satsa på att ta fram ny antibiotika. De länderna är få och deras läkemedelsindustri ligger knappast i forskningens framkant. Det är alltså ingen framkomlig väg.
Snarare handlar det om att få så många av världens länder som möjligt att gemensamt bidra till ett forskningscentrum för framtagande av ny antibiotika. Men det räcker inte. Synen på antibiotika måste i grunden förändras, både inom sjukvården och inom jordbruket. Sjukvården måste också bli bättre på att förhindra spridningen av sjukdomar. Rika länder behöver till exempel städa bättre på sjukhussalarna, fattiga behöver hjälp med att stärka hela sjukvårdssystem.
Vilka åtgärder som än klubbas igenom på veckans WHO-möte i Genève i Schweiz hade allt blivit så oerhört mycket enklare om läkemedelsindustrin ändrat attityd. Även marknadskrafterna bör ha och kunna ta ett moraliskt ansvar.