Statsminister Stefan Löfven sommartalar i Björneborg i Värmland.
Sverige är ett utpräglat landsbygdsland, befolkningstätheten är låg.
Tittar man på OECD:s definition (minst 50 000 invånare) bor bara 41 procent av svenskarna i så kallade urbana system. Fler än en av tio lever utanför en tätort med minst 200 invånare. Att det i Sundbyberg bor 5 819 invånare per kvadratkilometer och i Arjeplog bara 0,2 ger självklart diametralt olika villkor när det kommunala uppdraget i princip är lika oavsett storlek och befolkning.
Ska ”stad och land gå hand i hand”, ska ”hela Sverige leva”, måste de grundläggande förutsättningarna bli mer jämlika. Glesbygdskommunernas orörda natur, rena vatten, rena luft och trygghet väger lätt när hög skattekraft, geografiska, demografiska och andra fördelar tynger ner den andra vågskålen. Nidbilden av ett närande och ett tärande Sverige lever envist kvar.
I helgen hade statsminister Stefan Löfven (S) tagit sig till bruksorten Björneborg för sitt traditionella sommartal. Björneborg ligger mellan Kristinehamn och Degerfors i glesbygdens Värmland. Här bor drygt 1 200 personer. Scana Steel Björneborg (grovsmide) är största arbetsgivare.
Men han kunde lika gärna ha talat i Malå eller i Norsjö, i Arjeplog eller i Arvidsjaur. Problemen är likartade. Skattekraften vill inte räcka till. Trots fagert tal om motsatsen centraliseras den statliga och regionala närvaron, de beslut som tas för att stärka lands- och glesbygdskommunerna tas alltför ofta utifrån ett storstadsperspektiv.
Lennart Gustavsson (V) är som bekant kommunstyrelsens ordförande i Malå. Tillsammans med Kjell Öjeryd (V), kommunstyrelsens ordförande i Sorsele, två av Sveriges minsta kommuner, skriver de bland annat så här i en debattartikel i Dagens Samhälle (19/8 2019): ”Vi tycker att kunskapen om lands- och glesbygdens utmaningar är låg hos många centrala beslutsfattare. Många beslut grundar sig på de behov som finns i urbana miljöer. Dessa beslut passar ofta illa när de ska tillämpas i hela Sverige.”
I höst ska regeringen presentera förslaget till ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem. Löfven lovade i sitt sommartal att ta mer från de rika och ge mer till de fattiga. Mer fokus ska läggas på socioekonomiska förutsättningar och glesbygdens villkor. Enligt civilminister Ardalan Shekarabi (S) står både Centerpartiet och Liberalerna bakom förslaget.
Ska hela landet kunna leva är det kommunala utjämningssystemet ett måste. Men samtidigt är det långtifrån nog.
Den kommunala skatteutjämningen infördes som en följd av 90-talskrisen och den efterföljande budgetsaneringen (SOU 1994:144). Det har lindrat symptomen, men patienten (= kommuner och regioner) är inte botad. Parallellt med en omfördelning mellan kommunerna behövs en rad andra åtgärder. Glesbygden måste helt enkelt bli så attraktiv att folk och företag vill flytta dit.
Sverige behöver en levande landsbygd. Politikerna nickar instämmande. Men klubbar samtidigt igenom förslag med tydligt storstadsperspektiv. Strandskyddet förhindrar till exempel kommuner som Arjeplog och Malå att kunna erbjuda exklusiva tomter för fritidshus. Den statliga närvaron fortsätter att minska. Kollektivtrafiken är inte utformad utifrån lands- och glesbygdens perspektiv.
Kommunerna kan arbeta för att förbättra företagsklimatet, låta byskolorna vara kvar, se till att det finns äldreomsorg i hela kommunen och så vidare. Kommunerna kan göra mycket, men att göra mycket kostar pengar som kommunerna ofta inte har.
Mer pengar till glesbygden är bra, men löser inte de grundläggande problemen. Sedan kan Stefan Löfven hålla hur vackra tal som helst. Det lär inte hjälpa. Det enda som hjälper är färre ord, mer verkstad och större kunskap om att verkligheten skiljer sig en hel del om man jämför Sundbyberg och Stockholm med Malå och Arjeplog.