Det såg varmt och svettigt ut när Jan Björklund, partiledare för liberala Folkpartiet, höll sitt traditionella sommartal i Göteborg på söndagen.
”SMHI hotade med åskväder, nu skiner solen. Men vi litar väl på SMHI, det är ju en statlig myndighet”, kommenterade han hettan medan han klev upp på scenen.
Det känns onekligen lite märkligt när den sortens sarkasmer kommer från en person som, i egenskap av utbildningsminister och vice statsminister, själv sitter på två av de absolut tyngsta statliga posterna. Men trots att hans parti har varit med och regerat Sverige under snart åtta är det tydligt att hans självbild är rebellens och oppositionspolitikerns.
Det är dessutom tydligt att han faktiskt förespråkar en hel del statlig styrning, inte minst i de jämställdhetsfrågor som upptog en ansenlig del av talet.
Jan Björklund presenterade en ny, folkpartistisk satsning i två delar. Dels vill man – i feminismens namn – införa en tredje pappamånad, dels vill man höja den föräldrabonus som utgår till partners som delar lika på barnledigheten.
Det finns egentligen två sorters liberalism: den som ser individens frihet som utgångspunkten, och den som ser individens frihet som målet. Jan Björklund tycks tillhöra den första falangen på många sätt. Klass pratar han till exempel enbart när han hyllar de individer som lyckas företa sig en klassresa uppåt.
Vad gäller jämställdhet verkar Jan Björklund emellertid inse att människors frihet inte kommer av sig självt, och att orättvisor är något som samhället aktivt bör motarbeta. Kvinnor, påpekade han i talet, har till exempel i snitt lägre lön än män, vilket gör dem benägna att ta en ut en större del av föräldraledigheten, vilket i sin tur gör att deras karriär och löneutveckling halkar efter ännu mer.
Som liberal med individens frihet som alltings utgångspunkt, vore väl det rimligaste att koppla föräldraledigheten till barnet och låta folk fördela den hur som helst, och på vem som helst – mammor, pappor, släktingar, vänner.
Den som ser liberalismen som ett mål och inser att en sådan lösning i praktiken skulle innebära att kvinnor tar ut fler dagar än män, kan å sin sida förespråka att de tretton föräldramånaderna helt enkelt delas rakt av mellan vårdnadshavarna.
Men ytterligare en ynka pappamånad och lite mer godis till dem som delar lika? En så tandlös kompromiss får den liberale general Björklund att å det närmaste påminna om de trista socialdemokrater han annars så gärna bespottar.
