Meddelarfrihet är en förnämlig liten konstruktion. Den ger, med vissa undantag, offentligt anställda rätten att vända sig till media och berätta något som på pappret är hemligt. I klartext kan en offentligt anställd tjänsteman läsa högt ur en hemlig handling för en journalist om uppgifterna är ämnade för publicering. Vanligare är dock att påtala missförhållanden. Naturligtvis finns det undantag, men det är huvudregeln. Till meddelarfriheten hör även ett så kallat efterforskningsförbud, vilket i klartext innebär att arbetsgivaren inte får efterforska vem som ”läckt” eller bestraffa anställda som använt sin meddelarfrihet.
Visst är det en liten förnämlig konstruktion, i varje fall på pappret. I verkligheten fungerar det betydligt sämre, det finns allt fler nitiska chefer som visar allt mindre förståelse för meddelarfriheten, en grundlagsskyddad rättighet. Det är naturligtvis oerhört svårt att ”bevisa” någonting, men känslan många av oss journalister har är att det de senaste åren blivit allt svårare att få offentligt anställda att prata om sin arbetssituation. Allt oftare blir man som journalist hänvisad till någon chef någonstans, ju högre upp i hierarkin desto mindre detaljkunskap har de om verksamheten och ju svårare är de att få tag på. Allt oftare försöker de gömma sig bakom ett ”inga kommentarer”.
Hela havet stormade (bildligt talat) när landstingsfullmäktige sammanträdde tidigare i veckan. Många intressanta ärenden hamnade i skuggan av debatten kring kravet på en folkomröstning om sjukvården. Bland annat undrade oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandström (M) om det är locket på för landstingsanställda att prata med media. Det ryker inte utan eld.
Det socialdemokratiska landstingsrådet Peter Olofsson svarade vad han måste svara: att personalen har en lagstiftad rätt att berätta om sin situation, att det är straffbart att eftersöka källor, att någonting annat är helt oacceptabelt.
Problemet är bara att den bild av Västerbottens läns landsting som en organisation med högt i tak, den som Peter Olofsson och kompani vill förmedla, är svår att hitta. Det blir allt knepigare att hitta någon som är beredd att utnyttja sin lagstadgade rättighet (inte skyldighet) att skildra verkligheten från ett annat perspektiv än det som cheferna har. Är det öppenhet och transparens landstinget vill ha, ett litet råd: gå ut och mana alla era anställda att kontakta media när de tycker att de har någonting att berätta. Enligt mina källor har avståndet mellan ord och handling blivit allt längre.
Fotnot: Västerbottens läns landsting är inte ensamt om att upplevas ha blivit en ”tystare” arbetsplats. Samma förhållande gäller till exempel Skellefteå kommun och andra offentliga arbetsgivare.