I morgon samlasSocialdemokraterna till kongress, för att i fem dagar umgås, sjunga och klubba igenom partiprogram. Frågan om vinster i välfärden får en central roll: kommer partiledningen att lyckas få igenom sitt kompromissförslag? Nog för att socialdemokratiska kongressombud kan ställa till det för partiledningen, men siktet är inställt på 2014. Då fungerar inte dogmatik och vänstervridning.
På kongressen ska även den socialdemokratiska programkommissionens förslag till partiprogram, ett 50-sidigt dokument, behandlas. Likt de flesta partiprogram kryddas detta med diffusa formuleringar. Vad sägs om att partiet vill bygga ”ett samhälle som talar till det ljusa och goda i människan”.
Här finns också skrivningar som markerar partiets ideologiska grund; friheten är endast möjlig genom jämlikhet, slår dokumentet fast. Klasstrukturer problematiseras, ”den nyliberala vågen” nämns och partiet presenteras som antikapitalistiskt. Militär alliansfrihet är även det en punkt som skiljer socialdemokratin, åtminstone i teorin, från borgerligheten. Avsnitten om omvärlden tar som väntat en betydande plats.
Mellan de förutsägbara raderna finns också tecken på att Socialdemokraterna tänker om och omprövar den egna politiken. Ett exempel är synen på integration, där partiet med rätta har kritiserats för tidigare politik. I förslaget till partiprogram varnas det för att ”fattiga grupper och platser görs till etniska problem i samhällsdebatten.” En återgång till klassisk klassanalys vore mycket välkommen.
Partiprogram är sällan spetsiga – vi såg nyligen vad Centerpartiets idéprogram resulterade i efter högljudd debatt – och det här är inget undantag. Socialdemokraterna nämner exempelvis att det fria skolvalet ökar segregationen, men inget om att det fria skolvalet ska inskränkas. Beskrivningar av idéer eller verklighet är helt enkelt inte detsamma som praktisk politik. Allt tyder på att Löfven slår in på den pragmatiska mittenvägen.
Ofta talar han om att söka de samarbeten som krävs. Underförstått: samarbeten med även borgerliga partier. Trots vänsterledaren Jonas Sjöstedts utsträckta hand för ökat samarbete finns valrörelsen 2010 färskt i minne. På frågan vad Mona Sahlin ångrade under sin tid som S-ledare svarade hon att det var att vika sig för partivännerna som ville gå till val med Vänsterpartiet.
Slutsatsen efter alliansmöteti Maramö är att de borgerliga siktar in sig på en repris av valrörelserna 2006 och 2010. Ingenting är givet inför 2014, men följer Socialdemokraterna Löfvens politiska linje lär det stressa statsminister Reinfeldt.