Allianspartierna måste lära sig att leva med SD:s parlamentariska styrka. Foto: Emil Langvad/TT
Det är två år kvar till nästa val, men redan nu är regeringsfrågan glödhet.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson vill gärna regera tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna: KD + M + SD = sant?
SD-ledaren upprepade i sitt traditionella sommartal på hemmaplan i Sölvesborg att han gärna sitter i en sådan regering efter valet 2018.
Men det vill varken Moderaterna eller Kristdemokraterna – i varje fall inte offentligt. De har redan tidigare avfärdat tanken. Och M-ledaren Anna Kinberg Batra passade på att avfärda den igen: ”Skälet till att jag inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna är politiskt. Nästa stora utmaning för Sverige är ju integration, men SD tar ju avstånd från att få in fler utrikes födda på arbetsmarknaden till exempel”, sa hon i säsongsstarten av SVT:s Agenda på söndagskvällen.
Det är lätt att förstå varför övriga partier vill hålla SD på några armlängders avstånd. De historiskpolitiska rötterna avskräcker. Några nya pluspoäng inregistrerades inte heller av Åkesson när han kallade M:s partisekreterare Tomas Tobé ”en liten lort” och partiledare som Annie Lööf (C) för ”vindflöjlar, mähän och får i skocken”.
Samtidigt är det inte vad som sägs offentligt kring ett eventuellt borgerligt regeringssamarbete med Sverigedemokraterna som det intressanta. Det spännande sägs bak lykta dörrar. Kinberg Batra och kompani är nämligen väl medvetna om att en borgerlig regering efter valet 2018 förutsätter någon form av samarbete med SD.
Frågan är om de är beredda att betala priset …
För svensk politik har blivit säljarnas marknad. Se bara på vad kravmaskinen Vänsterpartiet begär för att ge Stefan Löfvens rödgröna regering sitt stöd när budgeten ska klubbas igenom senare i höst. SD vet sin position i svensk politik och vet också att utnyttja den. Jimmie Åkesson kommer inte att rea bort några SD-röster.
Det mest logiska alternativet till en borgerlig fyrpartiregering hade naturligtvis varit någon form av blocköverskridande koalition. För inte så väldigt många år sedan sågs Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet som en naturlig samarbetspartner till S. Men det var då. Nu ligger både C och L till höger om Moderaterna i tunga frågor som har med skatter och arbetsmarknad att göra.
Drömmen om ett starkt socialliberalt mittenblock ter sig alltmer som en dröm.
Betydligt troligare är att de fyra borgerliga partierna – som enligt den senaste väljarbarometern från DN/Ipsos får 41 procent medan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet får 37 procent – helt enkelt köper Sverigedemokraternas passiva stöd. Ungefär på samma sätt som Socialdemokraterna gjorde med de dåvarande kommunisterna, det nuvarande Vänsterpartiet.
Även det ett parti med historiskpolitiska rötterna som avskräcker.
Med nästa 20 procent av rösterna i ryggen har Sverigedemokraterna blivit en maktfaktor inom svensk politik. Det är någonting som övriga partier måste lära sig att hantera och förhålla sig till.
Jimmie Åkesson och hans sverigedemokrater trivs alldeles förträffligt med att bildligt vara den paj som kastas mellan höger och vänster i politiken. För så länge han är det är han inte bara svensk politiks gossen Ruda – han är dessutom dess huvudperson också.
