Det var inte sista natten med gänget.
Det var den sista förmiddagen.
Hösten 2007 gjorde Jan Björklund sin första partiledardebatt som ordförande för dåvarande Folkpartiet. 39 debatter senare, sommaren 2019, gör han sin sista. Om partiledare och språkrör menar vad de säger, och säger vad de menar, kommer han att vara saknad. Ord som rapp, rolig, engagerad och ideologisk kom flitigt till användning.
Kommer du ihåg norska barnstjärnan Anita Hegerland? Hon med sommarlovet: ”Mitt sommarlov / Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli.”
Så kan man sammanfatta riksdagens sista partiledardebatt före sommaruppehållet. Det var som om partiledarna kände ”skönt, äntligen kan man pusta ut”, efter ett minst sagt turbulent riksdagsår. I och med januariöverenskommelsen är många av konfliktytorna nya. Det gäller att hålla reda på vem som är vän och vem som är fiende.
Statsminister Stefan Löfven (S) är den som har svårast att finna sig tillrätta i det nya politiska landskapet. I sitt inledningsanförande beskrev han Sveriges klassresa, från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett världsledande välfärdssamhälle. Men han gjorde det i mycket allmänt hållna ordalag. Väl medveten om att han inte får förarga Centerpartiet och Liberalerna, regeringens båda stödpartier, alltför mycket. Samtidigt talar socialdemokratisk ideologi och januariavtalet inte samma språk.
Det är en händelse som ser ut som en tanke. Samtidigt med riksdagens partiledardebatt presenterade finansdepartementet en prognos som säger att välfärden behöver ett tillskott på 90 miljarder kronor till 2026 för att bevara dagens kvalitet i vården och omsorgen.
Kommunerna och regionerna har de ekonomiskt kämpigt. Hur den svenska välfärden ska finansieras är en fråga som varit ganska liten, kommuner och regioner har generellt sett haft goda tider, men det är en fråga som kommer att växa i takt med att problemen tilltar.
Bidragen till kommuner och regioner är en ideologiskt viktig fråga för socialdemokratin. Det ska bli oerhört intressant att se hur Stefan Löfven hanterar den frågan i höstbudgeten.
Debatten blev en ganska avslagen tillställning. M-ledaren Ulf Kristersson försökte få fart på debatten genom att konstatera att skjutningar, sprängningar och gängkriminalitet är bevis på att regeringen tappat kontrollen. KD-ledaren Ebba Busch Thor fick stå till svars för partikollegan Lars Adaktussons knapptryckaräventyr i abortfrågan och V-ledaren Jonas Sjöstedt hotade att fälla regeringen.
Mycket var sig likt, annat var det inte. Sverige står inför enorma utmaningar: skjutningar, sprängningar och gängkriminalitet, hur välfärden och infrastrukturen ska finansieras och hur den stundande nedgången i konjunkturen ska mötas. Men den intressantaste frågan är ändå: Hur ska det nya politiska landskapet klara av att hantera en verklighet som tycks bli bistrare för var dag som går?
Fotnot: I Malå har kommunalrådet Lennart Gustavsson (V) bjudit in till informella träffar med Malåborna. Där har det pratats politik under avslappnade former. Kanske någonting för den röda majoriteten i Skellefteå att ta efter. Eller varför inte lokala partiledardebatter på en tid när de flesta är lediga. Eller en allmänhetens frågestund innan kommunfullmäktigesammanträdet börjar. Nya tider kräver nya typer av politiska samtal och arenor att mötas på.