Tidigare var pridefestivaler förbehållet Sveriges största städer.
Så är det inte längre, och tur är väl det, för det är viktigt att inte HBTQ-frågorna får ett ensidigt storstadsperspektiv. Inte minst med tanke på alla de många vittnesmål som berättar hur tungt det kan vara att komma ut som öppet homosexuell på mindre orter och i mindre städer.
Ändå har Sverige kommit väldigt långt. Medan Indonesiens regering kräver att alla samkönade symboler – emojier som till exempel visar personer av samma kön som håller varandra i händerna och en regnbågsflagga – ska bort från meddelandeappar som Whatsapp, Facebook och Line, har den svenska statligt sanktionerade diskrimineringen av hbtq-personer successivt avskaffats på område efter område.
Men det räcker inte med att vara bra, eller ens bäst, så länge hbtq-personer inte har likvärdiga förutsättningar att kunna leva sina liv på sina egna villkor. Det handlar om hindrande lagar och förordningar och om de fördomar och den diskriminering som lever kvar, trots att det till exempel är över 70 år sedan sexuellt umgänge mellan vuxna personer av samma kön blev legaliserat.
Det finns en klyfta mellan stad och land, mellan storstad och småstad. Många anser att man med förbättrad infrastruktur och andra statliga och överstatliga (EU) satsningar bäst överbrygger dessa klyftor. Men då har man glömt bort en viktig sak, och det är hur öppet och tolerant ett samhälle är.
Skellefteå är väl varken bättre eller sämre än jämförbara städer. Men det kvittar hur bra kommunikationer Skellefteå än får, om ingen stiger av, och de som stiger på tåget gör det för att de anser sig tvungna att flytta för att kunna leva ett liv i frihet. Den som är för regional utveckling måste därför också vara för mångfald.
Lördagen den 13 februari är det dags för Skellefteå Prides mest spektakulära inslag, paraden. Det är lätt att rycka på axlarna, betrakta det hela som ett kulört spektakel. Men i praktiken är paraden betydligt mer än så; dels handlar det om att sätta strålkastarljuset på hbt-frågor och hbtq-personers livssituation, dels handlar det om en chans för Skellefteå och dess invånare att visa att alla är välkomna oavsett sexuell läggning och/eller sexuell identitet.
Samtidigt handlar det om att komma ”over the rainbow” (över regnbågen), att inte glömma bort varför en manifestation för alla människors lika värde behövs, att även om Sverige, och Skellefteå, kommit långt så finns det mer att göra. Det finns en uppenbar risk att det perspektivet försvinner när paraden väl är över.
I ett Sverige och i ett Skellefteå där HBTQ-frågor fortfarande är laddade är det som görs mellan paraderna oerhört mycket viktigare än själva paraden. Det är nämligen i vardagen som förändringarna sker.