Det fanns en tid när Miljöpartiets kongresser bar tydliga drag av modevisning av lusekoftor.
Inom partiet höjdes röster för mindre stickat och mer slipsar.
Nu när slipsarna har åkt på – språkröret Gustav Fridolin tävlar med Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V) om att ha den mest oklanderligt knutna röda slipsen – önskar en högljudd falang inom partiet att lusekoftorna ska på igen.
Det är en metafor som väl beskriver Miljöpartiets väg från ett radikalt civilisations- och systemkritiskt parti, med visioner att rädda planeten, till att bli ett uttalat stödparti till Socialdemokraterna. Hur väl Gustav Fridolin än knyter den röda slipsen vill den alltid glida på sned.
När Miljöpartiet håller kongress i Linköping i helgen ligger opinionssiffrorna och dallrar kring fyraprocentsspärren. Den nystart som utlovades i samband med att bland andra Isabella Lövin, språkrör och klimatminister, Karolina Skog, miljöminister, och Amanda Lind, partisekreterare, lyftes fram har uteblivit.
Krisen var djupare än vad många kunde föreställa sig. Redan arga kritiker fick en anledning till att bli än argare.
Miljöpartiets problem är till stora delar självförvållat. Att regera tillsammans med Socialdemokraterna har inneburit oöverstigliga svårigheter att förena retorik med praktik, det vill säga vad partiet säger och vill, och vad det kan göra.
Sedan Miljöpartiet satte sig i regeringen har man lidit en rad förluster i viktiga kärnfrågor. Brunkolet, Förbifart Stockholm och flyget på Bromma, för att bara nämna några, har fått miljöpartister att se rött, när de borde ha sett grönt.
Det finns de som menar att Miljöpartiet övergett sina ideal och lagt sig platt för Socialdemokraternas politik. Andra anser å sin sida att regeringssamarbetet skadat bilden av Miljöpartiet som ett parti som står över kompromisser och tarvlig politisk kohandel.
Vilken förklaringsmodell man än använder så har krisen fördjupats i takt med att väljarna flytt: enligt opinionsmätningarna åt olika håll, några till Centerpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, andra till regeringskollegan S.
Partiledningen kommer att utmanas på kongressen. Några strider kommer att vinnas, men inte alla. Ombuden laddar för att ta igen förlorad mark, all grön politik som kompromissats bort.
Det är språkröret Isabella Lövin väl medveten om. Helst vill hon se att parti med visionära realister, och säger att hon kommer att göra allt för att återigen placera klimat- och miljöfrågorna högst upp på partiets dagordning. Om väljarna köper den ambitionen är en annan sak.
För nu handlar det inte längre om att damma av det gamla gröna, det handlar om att kunna peka på en grön förändring, ett modernt samhällebygge där gång- och cykelbanor kan kombineras med högteknologiska helhetslösningar, ett samhälle för visionära realister.
Miljöpartiets kongress handlar om långt mycket mer än förbud för vapenexport till diktaturer, införandet av en fredsminister och en generösare flyktingpolitik. Det handlar om Miljöpartiet överhuvudtaget kan ta sig in i riksdagen, och väl där vilken sida man väljer, eller om man ska stå utanför och gå sina egna vägar.
Med hjälp av det röda laget nåddes maktens taburetter, samtidigt som väljarnas förtroende tappades bort på vägen. Kanske är det läge att efter valet 2018 börja stödja det blå laget i stället. Det borde inte innebära några större problem. För gröna frågor är varken röda eller blåa, det är, just det gröna.
Gustav Fridolin, det är dags att byta slips.