I gårdagens Norran kunde vi läsa om kommunanställda som är rädda för konsekvenser om de pratar med journalister. En tredjedel av de anställda som svarade på en enkät från Norran kände inte till meddelarfriheten. När kommunfullmäktige samlas i dag finns en skriftlig fråga av Maria Wiksten (KD), som undrar om Skellefteå kommuns anställda är belagda med munkavle.
Wiksten skriver att hon har fått signaler: ”Signalerna visar ett tydligt mönster: om en anställd i kommunen, direkt eller indirekt, uttrycker sig kritiskt om Skellefteå kommun betraktas det som olämpligt.” (Norran, 2013-04-15).
När landstingsfullmäktige tidigare i år hade sammanträde väcktes samma diskussion när oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandström (M) tog upp frågan om meddelarfrihet för landstingsanställda. Är det locket på som gäller?
Vanligtvis är meddelarfriheten, en grundlagsskyddad rättighet, aktuell när offentligt anställda påtalar missförhållanden. Som anställd är du fri att prata, och arbetsgivaren får inte efterforska vem som läckt ut uppgifter. Just i syfte att undvika att anställda som har använt sin meddelarfrihet straffas. Men trots lagstiftningen medger alltså kommunanställda att de inte skulle våga tala med medier.
Många verkar rädda för att uppfattas som illojala mot sin arbetsplats, vilket naturligtvis är ett problem. Relevant kritik och information om missförhållanden är i regel tvärtom ett tecken på att anställda verkligen bryr sig om verksamheten. Öppenheten inom det offentliga, och mellan medborgare och det offentliga, är viktig att slå vakt om.
Meddelarfriheten bör även gälla anställda i privata företag som verkar på uppdrag av det offentliga. När meddelarfriheten saknas i exempelvis friskolor blir det helt enkelt svårare att spåra missförhållanden i skolorna. Som medborgare har vi all rätt att kräva att meddelarfriheten finns där skattepengar hamnar.
I svaren på Norrans enkät till offentliganställda finns, förutom rädslan att straffas av arbetsgivaren, även en rädsla för att det man säger till journalister kan komma att vinklas fel, ryckas ur sitt sammanhang. Exempelvis nämner en fritidspedagog, på frågan om varför personen inte skulle prata med media, risken att inte få vara anonym och bli rätt citerad. Det bristande förtroendet är något för journalistkåren att ta till sig.
Från politikens sida är det viktigt att inte enbart peka på att vi har lagstadgad meddelarfrihet, för den behöver existera även i praktiken. Ta signalerna som kommer in till journalister, och till oppositionspolitiker i Skellefteå, på allvar.