Det var länge sedan Sverige kunde slå sig för bröstet när det gäller förmågan att ge alla barn likvärdiga uppväxtvillkor. Foto: Linus Sundahl-Djerf/TT
Den som föds fattig löper också stor risk att dö fattig.
Man skulle kunna tro att det handlade om Demokratiska republiken Kongo, Zimbabwe, Burundi, Liberia, Eritrea eller något annat av världens allra fattigaste länder. Men det gör det inte. Det handlar om ett av världens rikaste – Sverige.
Barnfattigdomen i Sverige ökar. Vissa länder lyckas bryta det sociala utanförskapet, men i Sverige fungerar inte det arbetet, konstaterar FN:s barnorganisation UNICEF i en kritisk rapport. Sverige ligger dåligt till när man mäter hur långt utsatta barn tillåts halka efter.
Året är 2011. Rädda barnens rapport om den svenska barnfattigdomen slår ner som en bomb i de välmående förorternas villakvarter. Kan det verkligen vara så illa? Den dåvarande S-ledaren Håkan Juholt lyfte frågan till allra högsta politiska nivå. Uppdrag granskning gav sig iväg för att söka efter den, men lyckades sådär.
Frågan dog, begravdes och har inte varit speciellt het sedan dess.
Samtidigt har regeringar har kommit och gått. Regeringar som har varit lika bra (eller dåliga) på att hjälpa de mest utsatta barnen och deras föräldrar. Visst, de borgerliga regeringarnas skattesänkningar förbättrade inte situationen, men det har heller inte den nuvarande S- och MP-regeringens generella glasögonbidrag på 800 kronor gjort. Som flera forskare påpekar är det här en utveckling som pågått sedan årtionden tillbaka.
Det är bara att konstatera att barn i fattiga hushåll hamnar i kläm på ett sätt som de inte själva kan påverka. De sitter där de sitter, ett socialt arv byggs upp. Samtidigt som regeringens enda lösning är mer och fler generella bidrag. Eller som barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) konstaterar: ”Vi måste satsa på allmänna åtgärder i välfärdsmodellen.”
Men måste ”vi” göra det?
Hade det inte varit bättre att satsa på till exempel arbetsmarknadspolitiken, så att fler föräldrar till utsatta barn kommer i arbete, och på skolpolitiken, så att barnen får en möjlighet att genom utbildning ta sig uppåt här i livet. Men i stället väljer den rödgröna regeringen att satsa på passiviserande generella bidrag till utsatta familjer, och på glasögonbidrag till barn, fattiga som rika. Det är ingen lyckad fördelningspolitik.
Det här är en utveckling som måste tas på allvar, som måste debatteras utan de sedvanliga konflikterna mellan grälsjuka politiker, organisationer och debattörer.
Naturligtvis har den europeiska flyktingkrisen förvärrat situationen, inte bara för Sverige, men det är knappast huvudorsaken till att det ser ut som det gör, även om en betydande del av dagens barnfattigdom kan kopplas till den höga arbetslösheten bland utrikes födda.
Oavsett vilket är den svenska barnfattigdomen är en skamfläck för ett rikt välfärdsland som Sverige.