Sverigedemokraterna har bekänt färg

Ledare. Nu har den ”nya” Sverigedemokraterna i Skellefteå på allvar fått bekänna färg. Nu har de andra partierna någonting att förhålla sig till. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. I fortsättningen lär inte SD-politikernas åsikter och synpunkter få stå oemotsagda.

Med Markku Abrahamsson som ny gruppledare var det dags för Sverigedemokraterna att bekänna färg.

Med Markku Abrahamsson som ny gruppledare var det dags för Sverigedemokraterna att bekänna färg.

Foto: Lars Eriksson

Politik2018-12-19 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.
undefined
Med Markku Abrahamsson som ny gruppledare var det dags för Sverigedemokraterna att bekänna färg.

Det var en favorit (?) i repris.

En kortversion av sommarens budgetdebatt i Skellefteå.

När kommunfullmäktige samlades för årets sista sammanträde var kommunens budget för 2019 och plan för 2019–2023 huvudnummer. Budgeten klubbades ursprungligen av det gamla fullmäktige, nu var det dags för det nya att säga sitt. En formsak för de flesta partier. Någon budgetdebatt blev det knappast heller tal om. Det var gamla, väl kända ståndpunkter som förmedlades.

Det enda parti som stack ut från mängden, i den meningen att det hade någonting nytt att komma med, var Sverigedemokraterna. Partiet gillade inte Peter Lindkvists politiska göranden och låtanden. Den förre SD-gruppledaren fick som bekant inte förnyat förtroende vid nomineringsstämman, lämnade partiet, agerade politisk vilde, och ersattes av Markku Abrahamsson.

Om Peter Lindkvists ideologiska kompassriktning var vacklande, ena dagen till höger om Moderaterna, den andra till vänster om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, råder det ingen som helst tvekan om var Markku Abrahamsson befinner sig på den ideologiska skalan.

– Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn.

Ungefär så började Abrahamsson sitt budgetanförande. Men det visste vi redan. Vad vi också redan visste var att SD i mångt och mycket är ett främlingsfientligt parti. Bland annat vill man ”slopa bidrag till mångkulturella och etniska föreningar”. Det ska självklart också sparas på integrationen.

Och så vill man vill, precis som de lokala Moderaterna, införa ett tiggeriförbud, alternativt att tiggarna ska tvingas söka tillstånd för att få tigga.

Sedan ska det sparas på kulturen. Där handlar det om många miljoner.

Så här skriver SD i sitt budgetförslag: ”Genom att utsätta en större del av kulturlivet för en marknadsmässig konkurrens ökar man medborgarnas inflytande över kulturlivets inriktning. Sverigedemokraterna anser därför att det kommunala stödet till all vuxenkultur bortsett ifrån biblioteksverksamheten och den kulturella verksamhet som bidrar till att lyfta fram det svenska kulturarvet och stärka den gemensamma identiteten i samhället, bör sänkas.”

Det hade fått förödande konsekvenser för kulturlivet i Skellefteå.

Men SD vill göra satsningar också: På barn och på äldre, på skolan, på företagsklimatet, på landsbygden och på ett tryggare Skellefteå.

Den här gången fick Markku Abrahamssons och hans partikamraters husera fritt, deras åsikter och synpunkter fick stå mer eller mindre oemotsagda. Någon budgetdebatt att tala om blev det aldrig.

Nu har den ”nya” Sverigedemokraterna i Skellefteå på allvar fått bekänna färg. Nu har de andra partierna någonting att förhålla sig till.

Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. I fortsättningen lär inte SD-politikernas åsikter och synpunkter få stå oemotsagda.

För svensk politik är inte längre en endimensionell historia där det räcker att hitta en konfliktlinje mellan vänster och höger. När populistiska och nationalistiska strömningar vinner mark måste ledande politiker på det lokala planet också ta hänsyn till den så kallade GAL-TAN-dimensionen, förenklat uttryckt konflikten mellan ett liberalt och ett konservativt, nationalistiskt samhälle. Det är en dimension som rymmer betydligt mer än bara frågor kring invandring och integration.

Det är en debatt som Sverigedemokraterna kommer att vilja föra.

Men också en debatt som övriga partier i fullmäktige måste ta.