FOTO: JESSICA GOW/SCANPIX
Gustav Vasa åkte inte bara skidor i Dalarna och grundade Helsingfors, tänkt att fungera som en rival till hansestaden Reval, dagens Tallinn. Det är också tack vare honom som nationaldagen firas just i morgon. Den 6 juni 1523 valdes nämligen Gustav Vasa till kung och Sverige blev ett självständigt land. Tacket blev tunga pålagor och en hänsynslös jakt på oppositionella. Vill man inte fira en sådan kung på nationaldagen kan man förslagsvis göra det i åminnelse av den nya regeringsform (vår nuvarande) som antogs av riksdagen den 6 juni 1974, och som bland annat fastslår att all offentlig makt utgår från folket.
Frågan är om nationaldagen har blivit en flipp eller en flopp. Om det är ovanan att på ett naturligt sätt fira nationaldagen, det var först 2005 som den blev helgdag, eller om det är någonting annat osagt, men svenskarnas förhållande till dagen upplevs som minst sagt kluvet. Skillnaden mellan att känna spontan nationell stolthet och en organiserad sådan är himmelsvid. Men samtidigt som det finns mycket att fira: jämställdhet mellan könen, en väl fungerande demokrati, yttrandefrihet och en hel del annat, finns det också sådant som borde diskuteras en dag som denna.
En fråga: vad är då Sverige, vad är svenskar och vad är svenskhet? Det är en smältdegel av svenskfödda och svenska medborgare från andra länder, ett potpurri av religioner och religiösa rörelser, en förening av människor från all världens hörn med olika kulturella erfarenheter och föreställningar. Sverige är dess invandrare. Den som tvivlar rekommenderas att läsa Anders Johnsons tankeväckande bok ”Garpar, gipskatter och svartskallar: invandrarna som byggde Sverige”. Det är den bilden av Sverige som extremnationalister och rasister av allehanda slag blundar för.
Lagom till nationaldagen presenterade Friends och UNHCR en attitydundersökning där 712 ungdomar mellan 12 och 16 år svarat på frågor om invandring och integration. En av tio tycker att man är svensk först när båda föräldrarna är födda i Sverige, nästan två av tio först när man är född i Sverige. Drygt två av tio anser inte att alla ensamkommande flyktingbarn ska få stanna. Okej, en majoritet av de unga har en positiv inställning till invandring, men att så många är negativa borde få varningsklockorna att ringa – rätt högt därtill.
Det är inte fel att fira nationaldag, så länge man vet varför och på vilka och vems villkor man gör det. Tänk om nationaldagsfirandet kunde bli en hyllning till den svenska modellen med (förhållandevis) öppna gränser, solidaritet, yttrandefrihet och andra friheter, tänk om det skulle kunna finnas i människors tankar i stället för en härsklysten kung. Det hade varit en seger för Sverige.
