Det är söndag eftermiddag, på gårdsplanen i solskenet hos herr och fru X springer en tupp omkring, omgiven av sina hönor.
Tar några bilder, facebookar, konstaterar att jag väntar på partiledardebatten.
Att påstå att partiledarna kacklade hade dock varit djupt orättvist och direkt missvisande. Snarare handlade det om en skolklass som träffades för första gången efter sommarlovet och där alla ville berätta vad de hade gjort. Lärarna, förlåt programledarna, Anna Hedenmo och Mats Knutsson hade fullt sjå att få ordning i klassen.
Isabella Lövin, Miljöpartiets senaste språkrör, gjorde partiledardebut. Klarade sig hyggligt. Lät för det mesta som ett eko av vad regeringskollegan Socialdemokraterna redan basunerat ut. Sett till vad Lövin sa lär Miljöpartiet snällt och lydigt gå i Socialdemokraternas ledband fram till valet, och kanske mot sin egen undergång, det vill säga avgång från både regering och riksdag.
Stefan Löfven (S) börjar långsamt växa in i en ännu alltför stor statsministerkostym. Och vill man inte leverera några svar på den borgerliga alliansens frågor kan man alltid hänvisa till pågående utredningar. Det gjorde han ungefär lika ofta som han talade om ”den svenska modellen” och klandrade borgerligheten för de senaste årens skattesänkningar.
Ett litet tips till statsministern: Om du ogillar Alliansens skattesänkningar, varsågod, höj dem igen till fornstora nivåer – men ta de politiska konsekvenserna.
Med ett grönt regeringsparti, och en hel rödgrön regering, som hoppas på en nystart gick söndagens partiledardebatthalvdant. När Löfven angreps som hårdast av M-ledaren Anna Kinberg Batra duckade han och såg obekväm ut.
På den borgerliga sidan var det inte Kinberg Batra utan Annie Lööf (C) som glänste. Hon gick dessutom in och ”räddade” KD-ledaren Ebba Busch Thor när hon snärjde in sig i resonemangen. Jan Björklund (L) sa inte mycket, men levererade kvällens poäng, när han i samband med att bostadsbristen debatterades, konstaterade att det tar längre tid att få en lägenhet i Stockholm än att ta sig till planeten Pluto.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson stod och mös bak pulten, väl medveten om att Stefan Löfvens rödgröna regering är beroende av honom för att få igenom sin politik. Men eftersom SD i huvudsak röstar med Alliansen är det troligare att regeringens förslag faller – ett efter ett.
Om inte …
För han ska nog inte vara så tillfreds med hur saker och ting utvecklat sig. Varken regering eller opposition kan tänka sig att öppet samarbeta med SD. Det borde i sin tur öppna för blocköverskridande överenskommelser kring centrala politikområden som arbete, skola, bostäder, energi och en hel del annat.
Den bollen ligger för tillfället hos Stefan Löfven. Alliansen väntar otåligt på att han ska göra avspark.