Rösterna om och bilden av den svenska sjukvården är minst sagt mångfacetterad.
Å ena sidan: Långa vårdköer, läkare som springer benen av sig, när de inte fyller i allehanda formulär, och mer eller mindre ständiga ekonomiska underskott.
Å andra sidan: En sjukvård i absolut världsklass. Sverige tillhör de länder i världen som enligt industriländernas samarbetsorganisation OECD har lägst så kallad undvikbar dödlighet, det vill säga dödsfall som kan undvikas genom vård och behandling. Bara Schweiz ligger bättre till.
Medellivslängden är hög, vi är duktiga på att fånga upp sjukdomar i ett tidigt stadium, barns hälsa har förbättras. Svensk hälso- och sjukvård presterar väl inom många områden vid internationella jämförelser. Ändå är den allmänna bilden av sjukvården ofta ganska dyster.
Vi lever i förenklingarnas tidevarv. Nyheterna ska vara korta, snabba, förmedlas i ett högt tonläge. Den som söker fakta letar sig gärna till källor där hens egen uppfattning får stöd. Kan det vara så enkelt att den svenska sjukvårdsdebattens generalisering lett till att vi inte längre skiljer på vad som är vad? Att det som beskrivs som en vårdkris egentligen är en personalkris.
Svensk sjukvård har, trots goda resultat, problem. Och de får vi inte blunda för.
I veckan som gick uppmärksammade Kaliber, P1:s program för grävande journalistik, att olegitimerade läkare arbetar helt ensamma, utan stöd från mer erfarna kollegor, på landets akutmottagningar. Enligt Ramona Forsman, ordförande i SYLF (Sveriges yngre läkares förening) i Västerbotten, sker det även i länet. Hennes dom över de politiker som styr och ställer i regionen är hård. I en debattartikel i Norran (19/2 2020) konstaterar hon att ”Region Västerbotten inte prioriterar patientsäkerheten”.
Att olegitimerade läkare tvingas ta ett ansvar som de inte ska behövs ta är inte okej.
Många gånger har regionerna också svårt att bemanna alla tjänster. Att hitta en allmänläkare till en sjukstuga/hälsocentral i Västerbottens inland har i flera fall visat sig vara en oöverstiglig uppgift. Detta trots att läkarna successivt blivit fler i förhållande till befolkningen. Det måste helt enkelt finnas någonting annat bakom svårigheterna än en allmän brist på läkare.
Den medicinska vetenskapens snabba utveckling ställer nya krav på lasarett och sjukhus, inte minst på universitetssjukhusen. En allt mer specialiserad vård kräver en allt mer specialiserad personal. När specialistsjuksköterskor inte utbildas i samma takt och omfattning som läkarna blir det ytterligare ett problem som sjukvården har att handskas med.
Ska tillgängligheten öka och vårdköerna minska måste bemanningsproblematiken lösas. Så enkelt – och svårt – är det. Det behövs bland annat löneökningar och möjligheter till en god löneutveckling, helt eller delvis betald specialistutbildning för sjuksköterskor, bättre arbetsmiljö, fler utbildningsplatser och en utbyggd, stärkt och fullt bemannad primärvård.
Precis det som sjukvårdspolitiker brukar framhålla som viktiga faktorer för att kunna lösa sjukvårdskrisen, förlåt personalkrisen.
Men hittills har det mest varit snack och inte mycket till verkstad.
Medan politikerna försöker lösa dagens och morgondagens problem kan du, som av en eller annan anledning behöver anlita sjukvården, trösta dig med att den inte är sämre, utan bättre än i de flesta länder. Det är trots bristerna och den påstådda krisen tryggt att veta.