Att begränsa kvinnors frihet är oacceptabelt, var än det sker. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Det är två år sedan Zehlia Dagli genom en modig text i Aftonbladet (31/5 2015) på allvar sparkade igång debatten om parallellsamhällena i våra förorter.
Dagli skrev om hur hon efter 30 år funderade på att söka asyl på nytt, eftersom Husby, där hon bodde, inte längre kändes som Sverige.
Hon kunde inte längre fritt diskutera saker som aborträtt eller utan fördömanden vistas på offentliga platser i sin närmaste omgivning.
Hon skrev om hur kvinnor hindras från att umgås med killkompisar eller gå i kortbyxor eftersom de förföljs och kontrolleras av ”skuggor” som gjort det till sin uppgift att även här i Sverige upprätthålla de patriarkala strukturer som Zehlia Dagli och många med henne flytt ifrån.
Tidigare har den före detta riksdagskvinnan Nalin Pekgul (S) vid ett flertal tillfällen skildrat hur en islamistisk väckelserörelse och religiös nymoralism spridit sig i vissa förorter – inte minst bland ungdomar.
Men få har tagit Pekgul på allvar och hon har, trots att hon själv är muslim, beskyllts för att vara islamofob och för att gå främlingsfientligas ärenden.
När TV 4:s ”Kalla fakta” i ett reportage (4/4 2017) avslöjar att självutnämnda moralpoliser trakasserar kvinnor i Stockholmsförorter är det alltså inget nytt.
Tvärtom.
Inte desto mindre är intervjuerna med kvinnor som berättar om hur de tvingas följa informella regler och ifrågasätts för att de lever ensamma oerhört viktiga.
Framförallt för att de visar att absolut ingenting har hänt de senaste åren. Upprepade rop på hjälp från kvinnor vars enda önskan är att kunna leva lika fritt som alla andra, och en omfattande diskussion på ledar- och debattsidor, tycks inte ha gett någon effekt.
Det är som att resten av Sverige, i synnerhet myndigheter och politiker, inte vill eller förmår ta in vad det faktiskt är som sker här i vårt land, på våra gator. Man blundar för att det finns kvinnor i Sverige som inte ser röken av den hundraåriga kvinnokamp som präglar varje lagtext och offentligt dokument.
Sveket är monumentalt.
De fri- och rättigheter vi har i det här landet gäller alla. Vem du är, var du bor, var du är född, vilken religion eller kultur du eller dina föräldrar har är egalt.
Vi har alla en skyldighet att upprätthålla dessa rättigheter. Ett särskilt tungt ansvar vilar på det offentliga Sverige, som aldrig bör acceptera könssegregering i skola, på badhus eller i andra offentligfinansierade verksamheter och aldrig får relativisera utifrån kultur eller religion.
Genom att aktivt stödja initiativ i civilsamhället som arbetar för att bryta radikalisering och kvinnoförtryck kan man förhoppningsvis komma en bit på vägen. Men det är ingen lätt uppgift att vända utvecklingen.
Men det måste gå.
För till skillnad från Zehlia Dagli som beslutade sig från att flytta från Husby, finns det många kvinnor som inte har något annat val än att bo kvar. Och de har samma rätt som alla oss andra att känna att de bor i ett fritt och jämställt Sverige.
Malin Lernfelt
