ILLUSTRATION: TECKNAR-OLLE
Tysklands förbundskansler, kristdemokraten Angela Merkel, har ett drömläge inför det tyska valet om en månad. Varken ett långt maktinnehav eller skandaler tycks rubba Europas mäktigaste kvinna.
Hur har hon lyckats så väl och vad kan svenska politiker lära av henne?
I den tyska valrörelserapporteringen är det slående hur ofta ”mannen på gatan” beskriver henne som folklig och jordnära. Att det är bra egenskaper, särskilt för högerpolitiker, insåg även Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och resten av hjärnorna bakom Nya Moderaterna. När Schlingmann för några år sedan i ett partidokument påpekade att slipsar och pärlhalsband skulle lämnas hemma var syftet uppenbart. Bilden av Moderaterna som ett snobbigt överklassparti för få har medvetet tvättats bort.
Hur väl Reinfeldt och M-ledningen lyckats kan diskuteras. Medan Merkel får beröm för att tala utan att krångla till det, får svenska politiker ofta kritik för att använda invanda begrepp och fraser.
Merkel har även en imponerande förmåga att skaka av sig skandaler. När den tyska socialdemokratiska oppositionen i somras, under en större avlyssningsskandal, såg tillfälle att få marken under hennes fötter i gungning, misslyckades det. Uppgifterna om att Tyskland försett den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA med enorma mängder data hade kunnat bita hårt i ett land där avlyssning, sedan DDR-tiden, är en känslig fråga.
Men eftersom socialdemokratiska SPD och miljöpartiet De gröna hade makten den 11 september 2001, startskottet för ett intensifierat samarbete mellan västvärldens säkerhetstjänster, framstod Socialdemokraterna som hycklare. När liknande situationer uppstår i Sverige, som vid Saudiaffären härom året, tycks det inte hjälpa regeringen att Socialdemokraterna har varit lika goda kålsupare.
En annan viktig aspekt av Merkels framgång är att hon tar en hel del av motståndarnas idéer och förslag. Hon går nu till val på vänsterförslag som höjda barnbidrag, införande av minimilön och ökade pensioner.
Förmodligen är det just förmågan att framstå som jordnära, och samtidigt bedriva en pragmatisk politik, som förklarar succén. Socialdemokratiska SPD:s Peer Steinbrück har inte en chans när väljarna tillfrågas vem de vill se som förbundskansler. Den tyska oppositionens försök att skapa ”Wechselstimmung”, en känsla av att förändring behövs, biter inte när tyskarna går till val.
Här finns lärdomar att dra för den svenska regeringen; undvik retorik utan innehåll, och lyssna på kloka idéer från politikens vänsterhalva.