Man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig.
Det har jag gjort. Från att ha varit odelat positiv till en storregion med de fyra nordligaste länen har entusiasmen svalnat, först till försiktigt positiv och nu – till negativ.
Det är ingen enskild händelse som ligger bakom, snarare en successiv omvärdering av fakta och tyckande från politiker, debattörer och opinionsbildare. Det handlar om pengar, om avstånd och om bytänkande.
Redan 2007 lade Ansvarskommittén fram sina förslag på hur ett framtida Sverige skulle kunna te sig. I norr innebar det startskottet för en politisk strid om vilken kommun som skulle få äran att härbärgera Norrlands framtida huvudstad.
Nu är tongångarna annorlunda. Det kan ha blidkat tveksamma Norrlandspolitiker att fyra ledande socialdemokrater från Västerbotten i början av december förra året gick ut i media och deklarerade att det alls inte var meningen att Umeå skulle roffa åt sig allt, att det skulle räcka med regionsjukvården.
Samtidigt är det inte en alltför kvalificerad gissning att de nuvarande residensstäderna får dela på kommande gracer. Redan starka städer och regioner blir än starkare, centraliseringen påskyndas. Men vad händer med kommuner som hamnar i skuggan: Skellefteå, Boden och Örnsköldsvik, bara för att nu nämna några som riskerar att bli marginaliserade. Och hur går det med inlandet i ett Stor-Norrland styrt från kusten.
En annan viktig fråga är ekonomin. Enkelt uttryckt; att slå samman fyra fattiga regioner skapar inte per automatik en som är rik. Vissa funktioner kan samordnas, men ska de nuvarande landstingens röda siffror bli svarta med hjälp av regionsammanslagningen måste det sparas. Själva skattebasen förändras inte, den blir bara större.
Diskussionerna om en norrländsk storregion riskerar dessutom att skyla över det verkliga problemet: hur finansieras regionerna i norr, långsiktigt och hållbart. Tanken på någon form av återbäring av de värden som skapas lokalt och regionalt, för att sedan skickas till statskassan, måste upp på bordet tillsammans med ett reformerat utjämningssystem som bättre tar hänsyn till de speciella förutsättningar som råder i Norrland.
Den diskussionen är oerhört mycket viktigare än den om en norrländsk storregion.
Slutligen handlar det om avstånd. En region bestående av de fyra nordligaste länen skulle till ytan bli större än halva Sverige. Men det handlar inte bara om fysiska avstånd, utan också om avstånd till makten. I en tid då svensk demokrati, som vi i dag känner den, är satt under stark press är inte färre politiker (en naturlig följd av att slå ihop fyra län), en landshövding, en länsstyrelse och en residensstad rätt väg att gå.
Pengar, avstånd och bytänkande är de tre tyngst vägande skälen till att jag ändrat uppfattning i regionfrågan.
Samarbeten och samverkan, ja, självklart, men en storregion löser inte norra Sveriges problem. Och som sagt var: Man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig?